Martin Falkenby: Journalistik som trelleborgare ska vara stolta över
I veckan kom beskedet att Trelleborg basket utesluts ur superettan av Svenska basketbollförbundet. Tråkigt för Trelleborg, men även om beslutet går att överklaga förefaller det vara i enlighet med regelverket.
Det har efter granskning av Trelleborgs Allehanda uppdagats att Trelleborg Basket inte redovisat sanningsenliga uppgifter vid ansökan för spel i Superettan samt att stora brister funnits kring både ekonomi och organisation i föreningen. Förbundsstyrelsen konstaterar att uppgifterna som framkommit i Trelleborgs Allehanda har bekräftats av Trelleborg Baskets styrelse i utlåtande till SBBF [Svenska basketbollförbundet] gällande de delar som beslutet grundar sig i.
Förbundsstyrelsen har utifrån dessa uppgifter beslutat att utesluta Trelleborg Basket ur Superettan och övriga förbundsserier med stöd av 1 kap 23 § samt 2 kap 3 § 1p Tävlingsbestämmelserna. Beslutet gäller med omedelbar verkan och innebär att alla matcher som Trelleborg spelat stryks ur SEH [superettan] och kommer inte räknas in i tabellen.
I bestämmelserna som beslutet hänvisar till står att om en förening, ”inom ramen för den idrottsliga verksamheten, gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter som allvarligt skadat idrottens anseende riskeras uteslutning” och att ”förening som ej inkommit med giltig anmälan förbrukar rätten till deltagande i serien”.
Som representant för Trelleborgs Allehanda är man även representant för Trelleborg. Jag känner stolthet för vad tidningen uträttar. Vi strävar hela tiden efter att bli bättre och nå högre journalistiska höjder. När jag pratar med personer i mediebranschen får jag numera höra att vi gör ett väldigt bra jobb.
Jag känner också stolthet när det går bra för de idrottare och idrottslag som representerar Trelleborg. Men när framgångar sker och man samtidigt går utanför gällande regelverk, då förvandlas den stoltheten till något annat. Går det att glädjas åt ett OS-guld om det visar sig att idrottaren fuskat? Kan en svensk mästare hyllas om denne har mutat sig till framgång? Självklart inte. Det är snarare så att den som gör sig skyldig till ovanstående drar vanära över sin sport och i många fall även sin omgivning.
Vi har fått mycket beröm för vår granskning av basketklubben. Några har kommenterat på sociala medier att vi borde granska alla föreningar. Ja, det kan man tycka. Men basketklubben är på elitnivå och hade när vi inledde granskningen en politiker som klubbens främsta företrädare och profil. Politikern var därtill ordförande i kultur- och fritidsnämnden, den nämnd som har att fatta beslut om föreningsfrågor. Får vi nys om att en sådan förening inte har ordning och reda är det självklart att vi ska granska den. Men har du som läsare något specifikt tips till oss så tar vi givetvis tacksamt emot det.
För ett år sedan förstärktes Trelleborgs Allehandas redaktion. 11 medarbetare utökades till 14. Den förstärkningen är viktig att förvalta. Därför genomförde vi en omorganisation så att de reportrar som arbetar med fördjupande och granskande journalistik ska kunna ägna sig åt det och slippa avbryta för att åka ut på en trafikolycka eller skriva en kort artikel från ett pressmeddelande. Detta eftersom granskande journalistik tar tid och kräver fokus. På så vis blir vi bättre och når högre journalistiska höjder. Det är något alla trelleborgare ska vara stolta över.
Veckans
Finaste
Det tredje och sista Kim Wall memorial seminar anordnades i veckan efter två års pandemiuppehåll. Seminariet har sin utgångspunkt i Kim Walls minnesfond som varje år delar ut stipendier till kvinnliga journalister världen över som verkar i Kim Walls anda. På Rådhuset i Malmö var det svårt att undgå att imponeras av välkomsttalet från Ingrid Wall och Tom Wall. Tom berättade att fonden efter fem år samlat in hela fem miljoner kronor. ”Det innebär att fonden kommer leva vidare även när vi inte gör det”, sa Tom. ”Det betyder att mina barn kan driva fonden vidare, att Kims namn och gärning kan leva vidare och att god journalistik kan leva vidare.”
Pris
Offentlighetspriset är ett pris instiftat av branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) för att värna offentlighetsprincipen, en princip som är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhälle. I år gick Offentlighetspriset till Vingåkers kommun och när jag läser motiveringen blir jag både glad och ledsen. Glad för att det finns en kommun som värnar vår lagstiftning och ledsen för att jag så ofta ser hur den kommun vi bevakar försvårar för trelleborgarna och stadens tidning att ta del av information som vi har rätt till.
Så här lyder prismotiveringen:
Sörmlands Medias tidningar har, när de granskat öppenheten i regionens nio kommuner, funnit att den minsta av dem – Vingåker – stuckit ut med sitt aktiva arbete för att öka kunskapen kring offentlighetsprincipen och meddelandefriheten, för att öka transparensen i sin verksamhet. Tidningens uppföljande granskning visar att arbetet gett resultat. Under corona-epidemin var också Vingåkers kommun den enda i länet som var helt öppna kring smittspridningen, medan andra kommuner samarbetade för att dölja fakta och därmed försvåra allmänhetens insyn och journalistisk granskning. Vingåker har också bjudit in Sörmlands Medias tidningars chefredaktör Eva Burman för att föreläsa för kommunens medarbetare om offentlighetsprincipen, meddelandefriheten och journalistiskt arbete. Detta är ett ypperligt exempel på hur en kommun bör agera i allmänhetens tjänst. Mot den bakgrunden tilldelas 2022 års Offentlighetspris Vingåkers kommun.
Minne
Börje Salmings tragiska bortgång har berört många. Det finns mängder med vittnesmål om hur han var både på och utanför isen. Jag träffade aldrig Börje Salming men en sommardag 1992 fick jag höra en fin historia som känns bra att återberätta. Under en tågluff hade jag stannat till i italienska Verona och där slog jag följe med en kille från Kanada. Vi bestämde oss för att gå på operaföreställning i stadens romerska amfiteater med plats för 15 000 åskådare. Vi slog oss ner på den solvarma stenläktaren. Eftersom kanadensaren kom från Toronto frågade jag honom om han var intresserad av ishockey. Det var han. Och så berättade han att han som liten bodde på samma gata som Börje Salming. Pappan i familjen hade en bil som var svårstartad under vintermånaderna. Så nästan varje kall vinterdag behövde bilen en liten knuff baktill för att motorn skulle starta. Morgonrutinen såg ut som så att pappan satte sig i bilen, försökte starta och när det inte gick kom Börje Salming ut och knuffade igång den.
