"Jag trodde aldrig att vi skulle stå här"

Klockan är snart tio på förmiddagen. Zohair Chidiac och sonen Tarik står och väntar på Algatan i Trelleborg. Lisbeth Gisselqvist, chef för socialens ungdomsenhet och Amal Nouhi från Arabiska kvinnoföreningen kommer körande i varsin bil och stannar utanför Zohairs närlivsbutik.

De senaste dagarna hemma i Trelleborg har han knappt kunnat sova av oro. Han har gått ner fem kilo i vikt och inte skrattat en enda gång.

– Men i dag är jag mycket glad, säger Zohair.

Klockan 10.46 ankommer tåget från Stockholm till Malmö central. Med finns Zohairs döttrar Layal, Rasha, hustrun Soher och svärsonen Mazen El-Dana. Efter en veckas helvete i Libanon är de äntligen snart hemma igen. Sedan den 23 juni har de varit i Beirut. Och några minuter efter att vi är framme på centralstationen rullar Stockholmståget in på spår åtta. När familjemedlemmarna stiger av rusar Zohair fram. Tarik kommer några steg efter med en bagagevagn. Det blir tårar. Massor av kramar och pussar. – Jag trodde aldrig att vi skulle stå här. Jag vågade inte ens tänka tanken, ville inte tänka på min pappa och bror av rädsla för att inte får se dem igen, säger en trött men till synes samlad Layal Chidiac med maken Mazen El-Dana vid sin sida.

För en dryg vecka sedan började bomberna att falla. Då bodde Layal, Rasha, Soher och Mazen i Sohers föräldrars lägenhet i Beirut.

– När vi hörde att Hizbollah hade tagit två israeliska soldater tillfånga så tänkte vi att Israel bara skulle slå till mot södra delen av Libanon. Det är så de brukar göra. Ingen trodde att de sedan skulle bomba flygplatsen i Beirut, säger Layal Chidiac när vi sitter i bilen på väg tillbaka till familjens hem i Trelleborg. Efter flygplatsbombningen började kaoset, berättar Layal. På nätterna hördes ljudet av de briserande bomberna följt av tjutande billarm och ambulanssirener. De enda affärerna som höll öppet på dagarna var några matbutiker som sålde grönsaker och bröd till mångdubbelt högre pris än normalt.

– Sedan onsdag förra veckan har vi inte kunnat äta eller sova. Man har inte känt någon hunger förrän magen började svida, man kände inte om det var varmt eller kallt, säger Layal.

– Vi packade våra väskor flera gånger för att vara förberedda om utrikesdepartementet hörde av sig.

Klockan 03 natten mot tisdagen fick de slutligen meddelandet från UD att de skulle infinna sig vid ett hotell i Beirut för att kunna påbörja resan till Sverige.

I tisdags vid lunchtid steg alla fyra på en norskchartrad färja i Beiruts hamn. Färjan som skulle ta dem till Cypern och bort från bomberna. Ungefär sex timmar senare lämnade den hamnen. Totalt tillbringade de 18 timmar på båten.

– Resan var hemsk. Färjan var jättestor men inte gjord för att transportera människor. Där fanns inte stolar utan bara stora golv. På dagen var det stekhett och jag blev solbränd fast jag satt i skuggan. På natten sov vi på kartonger utomhus med flytvästar som kuddar. Det var kallt, blåsigt, fuktigt och fullt med mygg och flugor, säger Layal Chidiac.

– När vi steg på planet från Cypern till Stockholm sa jag till min man att flygstolarna var det bekvämaste vi suttit i sedan vi började resan från Libanon.

Efter att familjen släpat upp sina väskor för trapporna sin lägenheten på Valldammsgatan fixar Amal Nouhi arabiskt kaffe och ställer fram en mjuk kaka. Layal, Rasha, Soher och Mazen tycker alla att de har blivit väl omhändertagna av svenska myndigheter under evakueringen från Libanon. Ibland var det frustrerande att inte kunna få några klara besked. Men i efterhand är det förståeligt med tanke på det kaos som rådde, tycker Rasha. Nu går tankarna till släkten som är kvar i Beirut. Och människor som de vet sitter fast i utsatta och isolerade södra Libanon.

– Det är så skönt att vara hemma. Jag är trött men vill samtidigt inte sova. Jag vill njuta av det här ögonblicket, säger Rasha och mamma Soher fyller i:

– Efter det här är jag så glad för Sverige.

Jessica Bloem Pettersson

0410-545 31

jessica.bloem.pettersson@allehandasyd.se

Fotnot. Det är fortfarande oklart hur många trelleborgare som väntas hem från Libanon.