Annons

”Jag har inte varit rädd för att dö”

– Jag hoppade på ett tåg och fick en handlingsplan som vi kunde bocka av på. Det var skönt. För Tina Gudmundsson var bröstcancerbeskedet inte alls den smäll som många andra beskriver. Beskedet, och all information som följde, lugnade henne.
Trelleborg • Publicerad 23 oktober 2010
Tina Gudmunsson.
Tina Gudmunsson.Foto: 
För Tina Gudmundsson var bröstcancerbeskedet inte alls den smäll som många andra beskriver.
För Tina Gudmundsson var bröstcancerbeskedet inte alls den smäll som många andra beskriver.Foto: 
Tina Gudmundsson har kämpat med bröstcancer.
Tina Gudmundsson har kämpat med bröstcancer.Foto: 
"Många säger ju att det är det värsta som har hänt i deras liv men så var det inte för mig", säger Tina Gudmundsson.
"Många säger ju att det är det värsta som har hänt i deras liv men så var det inte för mig", säger Tina Gudmundsson.Foto: 
Tina Gudmundsson har kämpat mot bröstcancer.
Tina Gudmundsson har kämpat mot bröstcancer.Foto: 

Tina hade gått ganska länge med en knöl i sitt vänstra bröst innan hon gick till en läkare som fick undersöka saken. Längre än vad hon vill erkänna idag.

– Såhär i efterhand kan man ju tycka att jag borde ha fattat vad det var direkt. Jag hade en knöl som gjorde ont, det kändes nästan som om det kröp i den. Men det fanns inte på kartan att jag skulle få bröstcancer.

Annons

Tina fick snabbt tid för at kolla upp knölen via företagshälsan, något som också innebar att hon fick åka till Göteborg för att bli undersökt.

– På kvällen innan sa min man "Gud, jag borde ju åka med dig", men det tyckte jag inte behövdes. Jag skulle åka upp, gå till läkaren, sedan shoppa och ha det lite mysigt innan jag åkte hem igen på kvällen, berättar Tina.

Hon ler snett åt sina ord. För det blev inte riktigt så. Läkarna ville först inte ge henne beskedet på plats, men Tina tvingade dem. Och visst var det så. Knölen var en tumör och den mysiga shoppingrundan på Avenyn uteblev. Istället slank Tina in på första bästa drop in-tid hos en frisör.

– En av mina första tankar var att nu kommer jag bli av med håret. Så jag tänkte att jag skulle göra nåt skithäftigt där, fast jag fegade ur.

Medan frisören gjorde blonda slingor satt Tina och bet ihop bakom en skvallertidning. På tåget hem var det varmt, trångt och massor av folk. Tina väntade hela tiden på att bryta ihop men utanpå henne syntes ingenting.

Det var i september för två år sedan. Sedan dess har Tina operarat bort sitt bröst, gått igenom sex cellgiftsbehandlingar och – precis som hon fasade för – tappat håret. Idag är hon frisk. Hon har fått ett nytt bröst och håret har vuxit ut igen. Det har onekligen varit en resa. Men att den skulle ha förändrat henne håller hon inte med om.

– Jag är samma person nu som jag var innan. Det är inte så jobbigt som man kan tro. Visst mådde jag kasst första dagarna efter behandlingarna, men jag fick cellgift dagen innan nyår och sen var vi på fest på nyårsafton. Man får så mycket hjälp, för att inte må illa, och med allt annat.

Tina var hela tiden noga med att allt skulle fortsätta som vanligt, men anpassat efter förutsättningarna.

– Många säger ju att det är det värsta som har hänt i deras liv men så var det inte för mig. Jag tänkte mer "Jaha, detta är för jävligt men det löser sig". Jag har inte varit rädd för att dö.

Men att fortsätta leva livet som vanligt var ganska svårt i början, när hela familjen överröstes med information om bröstcancer. Dessutom fick Tina sitt besked i september, några veckor innan rosa bandet-månaden oktober uppmärksammades i hela landet, på stan och i media.

Annons

– Jag fick varna barnen. Säga att det inte alltid är så här. Alla har inte bröstcancer, säger hon och skrattar.

Tina själv vältrade sig gärna i informationen. Hon säger att hon är en sådan människa. Att hon måste ut på internet och googla för att få veta mer. Det innebär att hon möttes av lugnande information men också skräckexempel.

– Men jag hade nog gjort om det igen. Mestadels är det positivt att googla.

Information har hon också fått från föreningen Leva livet – en mötesplats i Skåne för kvinnor med cancer. För två år sedan kunde hon använda de andra medlemmarna som google i "verkligheten", idag är det ett ställe där hon kan ha roligt utan att tänka på cancer.

Precis som Tina befarade, den där första dagen uppe i Göteborg, tappade hon sitt hår. Kvällen innan julafton följde en stor tuss med handen som drog genom hennes då axellånga svall. För Tina, som hade förberett sig med att köpa en liten trimmer, var det en befrielse och slutet på flera månaders väntan. Hon väckte sonen som fick raka hennes huvud.

– Jag hade redan provat ut peruk hos min kompis som är frisör. Det fanns ju inte att jag skulle gå omkring skallig, men det gjorde jag sen i alla fall. Jag använde sjal istället för peruken, den var inte jag. Jag tyckte synd om min kompis som hade slitit så men jag kunde inte.

För två veckor sedan var Tina på sin årliga kontroll. Det är svårt att förstå att det bara är två år sedan hon fick sitt besked, och ett och ett halvt år sedan hon genomgick sista behandlingen. Ibland väcks en orolig tanke och Tinas önskar att kontrollerna skulle gå ut på att läkarna kollade igenom hela kroppen efter cancerrester. På morgonarna värker det i undersidan av fötterna – en biverkning från cellgifterna. Men annars är bröstcancern ett passerat kapitel i hennes liv.

– Det är ingen big deal längre, men jag blir ju påmind varje oktober. Vi i Leva livet säljer själva rosa band. Det är ju på grund av forskningen som vi lever.

Fanny Johansson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons