Inrutat liv fyllt av vingslag
Ljudet av 25 brevduvor hörs ovanför Bo Anderssons trädgård i norra Trelleborg. När duvorna har flugit fritt i en halvtimme landar de en efter en på taket till duvslaget. Sakta går duvodlaren fram mot slaget, under tiden visslar han svagt. Med långsamma rörelser fyller han på mat i två avlånga krubbor och ställer in dem i buren varpå duvorna troppar in genom den lilla luckan. Bo Andersson stänger till dörren.
– De kommer tillbaka för att de känner att det här är deras hem, säger han.
Bo Andersson har ungefär 70 duvor. De är uppdelade i fyra burar som ungduvor, avelsduvor och tävlingsduvor. Tävlingsduvorna är i sin tur uppdelade i hanar och honor. Två gånger om dagen rengör Bo Andersson burarna och matar duvorna med en fröblandning som ser ut som lyxig müsli. Tävlingsduvorna släpper han ut mellan en halvtimme och en timme morgon och kväll. Ungduvorna får vara ute lite längre, men avelsduvorna vågar han inte släppa ut.
– De har kostat ganska mycket pengar, mellan 800 och 2 000 kronor har jag betalat. De har föräldrar som flugit mycket bra. Men eftersom de inte är födda här skulle de inte komma tillbaka om jag släppte ut dem.
Mellan maj och augusti är det tävlingssäsong för brevduvorna. Det är en hektisk period med tävlingar varje helg, den senaste startade i Östersund. Det innebär att Bo Anderssons duvor flög 90 mil, vilket tog ungefär 13 timmar.
– Jag hade fem duvor till start. De flesta kommer hem när de har vilat upp sig lite, men jag saknar fortfarande två.
Inför en tävling samlas duvor från hela Skåne för att transporteras med lastbil till starten. Därifrån släpps de ut för att sedan flyga hem till duvslaget. Avstånd delas på tid och vinner gör den som har högst flyghastighet. För att få duvorna att flyga hem så snabbt som möjligt har Bo Andersson en speciell taktik.
– Normalt är honor och hanar delade, men inför en tävling släpper jag ihop dem på fredagen och då blir det ett jäkla anamma. Det stimulerar till snabbare hemkomst. När de kommer hem får de vara ihop en halv dag som belöning, sedan skiljer jag dem åt igen.
Det märks att Bo Andersson tycker om sina duvor. Alldeles speciellt gillar han en nio år gammal hona.
– Hon är den bästa flygduvan och min lugnaste duva, hon är något alldeles ovanligt. Hon skulle ha flugit i helgen, men det lovades dåligt väder så jag vågade inte släppa henne, säger han.
Favoritduvan blir snart avelsduva och i mars kommer hon och de andra honorna ruva nya ungar. De får alla en chans att visa sig tävlingsdugliga, men de som inte riktigt håller måttet blir till gryta. Fast Bo Andersson skulle aldrig kunna tänka sig att äta någon duva själv.
– Nej, det klarar jag inte, jag tycker ju om dem. Det känns fel att äta dem när man är så nära dem varje dag, säger han.