Annons

Inget märkvärdigt med vita rockar

Trelleborg • Publicerad 13 juni 2011

"Tog du med pojken till Karsudden!? Ni kunde ju ha blivit tagna som gisslan!"

Så sa han tydligen, min far, efter att mamma placerat mig i den gröna Saab 96:an och kört ut till Karsuddens sjukhus. Det var i mitten av 1980-talet, jag var bara några år gammal och anledningen till besöket var skåpsluckor till köket.

Annons

Patienterna på Karsudden tillverkade sådana. Fina skåpsluckor i furu som kom att sitta flera år i familjens kök. Hyfsat billiga var de också. Men det var tydligen inte något min pappa gladde sig åt just där och då. Han tänkte på min mor med mig på armen, mitt bland mördare och potentiella gisslantagare.

Min mamma verkade inte ha lyssnat så noga på det örat för några år senare åkte vi ut till Karsudden igen. Den här gången fick vi med oss ett skrivbord och lite andra möbler. Jag minns mest att jag såg en man med tvångströja ute på sjukhusområdet, ledd av skötare. En märklig och lite läskig syn. Min mamma fick förklara för mig varför gubben gjorde konstiga miner och inte fick röra sina armar.

Vi klarade oss helskinnade därifrån den gången också. Sedan hade jag inte någon direktkontakt med Karsudden på några år. Min mamma kunde inte längre köpa möbler på Karsudden. Den storskaliga tillverkningen till allmänheten upphörde, de nya patienterna var för sjuka.

Mina andra kontakter med sjukhuset var kompisars föräldrar som jobbade där och vissa skräckhistorier som cirkulerade på skolan om att den och den personen suttit på "udden" ett tag.

Sedan, efter gymnasiet, så stod jag där utan sommarjobb. Med en dröm om att bli polis verkade Karsudden som en bra merit för att nå dit. Jag sökte och fick komma på anställningsintervju.

Det blev två somrar som skötare på en av vårdavdelningarna. En avdelning som just då hade lugna patienter. Jag behövde aldrig hjälpa till med bältning eller avväpna någon som fått tag på en stekpanna, vilket hände på andra avdelningar. Flera av dem som jag vårdade hade begått ohyggliga brott, en del var helt okontaktbara och levde i en egen värld. Många hade missbruksproblem och självmordstankar. Men många kunde man sitta ner och prata med, spela kort med, följa med ut på promenad eller ta en cykeltur till stan med.

"Kom ihåg att kryssa i mig där nu", sa flera patienter som var noggranna med att få sina promenader på sjukhusområdet bokförda. Upprepad skötsamhet kunde förhoppningsvis imponera på länsrätten som beslutade om frigång och permissioner.

Mina erfarenheter av rättspsykiatrisk vård är utan tvekan större än hos gemene man. Men efter mitt återbesök i Katrineholm står det klart att de inte är unika. Man kan ha många åsikter om ett rättspsykiatriskt sjukhus i en tätort. I Katrineholm är det verklighet.

Fanny Johansson
Niclas Sörenson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons