Ingen rök utan eldsjälar
BILD: CLAES NYBERG Milan kallas Inga i år, för hon är den nionde som byalaget byggt. Första milan fick ett kvinnonamn på A, den andra på B och så vidare. Kolmilor är engångsartiklar. Inuti dem staplar man tunna trädstammar i en form som påminner om indianernas tipi, täcker dem med jord och för därefter genom en undre syrekanal in en tändsats. Ett par timmar tar det att få fart på glöden, och när det bolmar av vit, tjock rök, då vet man att det fungerar. Idén är att genom en långsam, syrefattig förbränning uppnå vad hobby-kolaren Lennart Olsson kallar "torrdestillation", och slutresultat blir kol med högt bränslevärde. Lennart borde veta, han gick i kolarskola på 1950-talet. - Det var vanligt förr att Statens Järnkontor utbildade skogvaktmästare eller jägmästare till kolare, eftersom man behövde kol till att smälta järn, berättar Lennart. Just i Kullatorpsskogen har det dock inte funnits någon mila. Den första byggdes för tio år sedan, och det har blivit en tradition som hållits i samband med en gudstjänst sedan dess, alla år utom ett. - Det var väl jag som tände intresset, säger Lennart Olsson. - Tanken var väl från början att det skulle intressera traktens ungdomar. Men de var nog mer intresserade av att köra moped i skogarna runt omkring. Numera finns en äldre kärntrupp inom byalaget, i år ledd av kolargeneralen Nils-Christer Christensson, som samlas för att bygga en mila strax före Himmelsfärdsdagen. - Det är ett jippo vi tycker det är kul att samlas kring, förklarar Lennart. Och veden får vi gratis av markägaren. På lördag, efter dygnet-runt vakthållning organiserad av byalaget, kommer röken att bli blåaktig och indikera att kolen är klar. Då släcker man genom att "dämma för" syreintaget. Tre-fyra kubikmeter kol brukar byborna få ihop, och det är måhända inte mycket för en veckas slit. Men det räcker till att grilla i sommar i alla fall.
