I fortsättningen lutar jag mig mot sinnesron

Tidigt, tidigt får man lära sig att frukta döden. Föräldrar rekommenderas att skaffa husdjur till sina barn. Eftersom barnen med största sannolikhet kommer att överleva sina ulliga, gulliga kaniner och marsvin får familjen en naturlig anledning att prata om hur döden är en naturlig del av livet och att, hur hemskt det än låter, mormor och de äldre släktingarna också kommer att försvinna en dag.

Men det går faktiskt inte att förbereda sig. Det är lika hemskt varje gång en människa slutar andas. Ju närmare de står oss desto hemskare blir det. Då spelar det ingen roll hur många hamstrar man begravt hemma i trädgården och hur väntat – eller oväntat – det var att det skulle hända.

Fast kanske gör det inget att vi är oförberedda. Hur ska döden och all den sorg som kommer med förlusten av en vän kunna resultera i något annat än tårar, sammanbrott, passivitet, förvåning och ilska? Det går ju inte, oavsett hur man försöker förbereda sig.

I min värld är kriser något som förenar. Något annat vill jag inte gå med på att höra. Man får vara ledsen, knäckt och matt ett tag. Alla hanterar saknaden på sitt sätt men det går ändå att mötas i sorgen. Den enar oss som blivit kvar och tillsammans kan vi uppbåda så mycket livslust att vi kommer igenom – man ska inte säga över, har en präst lärt mig – sorgen.

För någon vecka sedan togs min syster ifrån oss alldeles för tidigt. Det lärde mig att hantera den sorg som döden innebär på ett helt nytt sätt. Krypandet i skinnet påminde om rastlösheten jag kände när jag som 15-åring stannade hemma en lördagskväll, ledsamheten i bröstet påminde också om högstadiet när jag tittade på en film tillsammans med klassen och ville gråta men inte riktigt kunde. En hemsk känsla som var omöjlig att skaka bort.

Då bestämde jag att det får bli som det blir. Det är okej att må dåligt, även om det inte är kul. Jag kan inte styra över de här känslorna.

Då blev jag lugn och hela min kropp fylldes av något fridfullt – sinnesro.

I fortsättningen, och inte bara när ond bråd död är inblandad, lutar jag mig mot sinnesron. Den och rättframheten. För det finns faktiskt en sak vi kan göra som en förberedelse inför det oundvikliga. Att aldrig sluta berätta för dem vi älskar att vi älskar dem.

Det gör inte att vi hatar döden mindre men det gör att vi kanske kan stå ut med att den finns. Precis som vi får lära oss att äta blodkorv.