I Daniels värld finns bara dataspel

Det var för ungefär ett och ett halvt år sedan som saker och ting började gå över styr. Annas son Daniel förändrades. Han kom att isolera sig allt mer. Satt framför datorn i flera timmar och slutade att umgås med familjen och vännerna.

– Tonåringar utvecklas ju men här handlade det inte om någon positiv utveckling. Vi har alltid varit en aktiv familj. Nu ville han inte följa med oss andra om vi skulle hitta på något, säger Anna. Det var när Daniel började skärma av sig som Anna insåg att något var fel. Sonen började vända på dygnet. Han sov på dagarna och var uppe och spelade nätverksspel på nätterna. Nu har han byggt in sig i en ogenomtränglig glasbubbla.

– Han kan sitta nätterna i genom, det är ju alltid någon som är uppe någonstans i världen. Det går inte ett dygn utan att han sitter framför datorn, minst tolv timmar. Kroppen tar ju skada.

– Vi ser honom aldrig. Han sitter i sin grotta där det är nedrullat och svart.

Skolan har blivit lidande. Eftersom Daniel är uppe stora delar av nätterna så orkar han helt enkelt inte gå upp på morgonen, berättar Anna.

– Han har inte ens tid att äta middag. Han kommer ut och fyller på en flaska med vatten. Så går han tillbaka in på sitt rum. Det har gått så långt att han inte sköter sin hygien. Han umgås aldrig normalt, inte ens med familjen. Vi är bara till besvär, eftersom vi tjatar för mycket. Hans vänner finns i lurarna, säger hon.

I somras bestämde sig Anna för att vända sig till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, Bup, i Trelleborg för att få hjälp. Men responsen var inte vad hon hade hoppats på.

– Enligt dem handlade Daniels beteende om en frigörelseprocess, vanliga tonårsproblem. Jag hade för stora kontrollbehov. Visst, har jag det, men det bör varje förälder ha. Alla har vi ju varit tonåringar men man måste fortfarande kunna sköta det vardagliga, säger Anna. Hon bet ihop ett tag till. Men till slut gick det inte längre.

I juli, efter att Daniel hade varit uppe 36 timmar i sträck och hotade med att ta sitt liv ringde hon i desperation till råd och stöd på socialförvaltningen.

– Jag blev rädd. Han var inte vid sina sinnens fulla bruk. Jag trodde att han var påverkad eftersom han sluddrade, men det berodde på sömnbristen. Jag tänkte att nu fixar jag inte det här ensam längre.

Sedan augusti träffar Anna och Daniel en psykolog med ungefär två veckors mellanrum.

Hon och sonen har även regelbundet möten med rektor, kurator, skolsköterska och mentorn på gymnasieskolan.

– Skolan har ställt upp jättemycket. De försöker peppa Daniel och ge honom alternativ. Men det blir inte bättre. Det blir bara värre. Han är uppe i en frånvaro på 75 till 100 procent och kommer inte att få något slutbetyg, säger Anna.

Hon menar att hon har försökt med allt.

– Jag har hotat med och stängt ner internet flera gånger men då åker han till sina kompisar för att spela och sova. Han sitter där även om kompisarna inte är hemma.

Går han inte till skolan så får han inte sitt studiebidrag på 950 kronor.

Men han väljer datorn framför att ha pengar, menar hon.

Hon berättar att hon och sonen överhuvudtaget inte kan kommunicera utan att bråka. Daniel själv, ser inte sitt dataspelande som ett problem.

– Han förstår inte. Han tycker inte att han är missbrukare. Han roar sig ju. Han ser det som underhållning. Han tycker att jag överdriver när jag ställer krav på honom. För en tid sedan fick Anna höra talas om Linnébygdens behandlingshem i Småland, som erbjuder behandling till unga dataspelsberoende. Hon kontaktade personalen som erbjöd hennes son en plats.

– Innan dess var jag nära att ge upp. Nu vill jag att Daniel ska få behandling, säger hon.

Han kommer inte frivilligt att vilja skriva in sig för behandling, menar Anna. Hon har varit i kontakt med socialtjänsten och vill att sonen ska bli omhändertagen enligt lagen om vård av unga. Så snabbt som möjligt.

– När han sitter så mycket framför datorn är han fara för sig själv och sin hälsa. Det hjälper inte att prata honom tillrätta. Jag är rädd. När han fyller arton, vad gör jag då? Till slut kommer han att inse att han inte har gått färdigt skolan. Att vänner och familj är borta. När han vaknar upp ur sin bubbla, vad händer då?

Anna är övertygad om att hon inte är ensam.

Men ändå upplever hon att det inte finns en beredskap eller ens kunskap i kommunen för att hantera dataspelsberoende bland ungdomar. Hon är trött, desperat och känner sig ofta totalt maktlös.

– Alla är som levande frågetecken och vet inte vart de ska bolla oss vidare. Jag vill starta en diskussion. Det här handlar om ett missbruk, som vilket som helst. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra föräldrar i samma situation, så att de slipper gå samma långa väg som jag.

Jessica Bloem Pettersson

0410-54569

jessica.bloem.pettersson@allehandasyd.se

Fotnot: Anna och Daniel heter egentligen något annat.