Där slätten möter havet bor Michael Segerström numera. Egentligen har han gått i pension för länge sen. Men den rastlöse skådespelaren, regissören och författaren fortsätter att producera både texter och skådespel – nu senast lokaldeckaren ”Mord i Anderslöv”, en hyllning både till byn och till deckarförfattaren Maj Sjöwall.

När idéerna tryter kan Michael Segerström alltid korsa Beddingestrands gamla golfbana och ta en promenad längs havet.

Du har kallat Trelleborg för ”Trelleholla – ondare än ont”. Vad säger det om kärleken till Söderslätt?

– Ja, men det är kärlek, säger Michael Segerström. Jag tycker ju att ”Trelleholla” är ett ganska fint smeknamn. Det hör ihop med mentaliteten här nere tycker jag. Den är lite grov, kan man väl säga. Och det är rakt på sak. Men ”Ondare än ont” heter den ju för att det är en deckare, inte för att jag tycker trelleborgare är så onda.

"Trelleholla” är egentligen en satir över det svenska deckarfenomenet. Och inte heller uppföljaren ”Innan liket kallnar – bittra tårar på Söderslätt” är en vanlig deckare.

– Jag kan nog inte skriva vanligt, funderar Michael Segerström. Det blir ganska ”meta”, en deckare om deckare. Men jag tycker att det är svårare att kategorisera vad det är för något än att skriva det.

Vad är roligast, skådespeleri eller författande?

– Det är så skilda saker så det är svårt att säga. Det är väldigt roligt att vara med i en ensemble. Då har man kamrater att spela med. När man sitter och skriver är man jävligt ensam. Samtidigt är det roligt att då kunna göra vad fan man vill med figurerna. Då sitter jag och bestämmer; ”han ska dö”!

– Nu har jag börjat på en tredje deckare. Jag tänkte att det skulle bli en ”Trellogi”. Den heter ”Alla ska dö”. Där är det en dansk läkare som kommer fram till att huvudpersonen inte alls var drabbad av demens. Det var bara utmattningssyndrom.

Vilka roller lockar dig som skådespelare?

– Jag måste nog säga att jag är väldigt förtjust i all bra dramatik. Jag har spelat Strindberg, Shakespeare, Molière… Men det blir väl gärna lite åt det komiska hållet.

Är det så att du helst själv skriver de historier du ska spela upp?

– Nej det tycker jag nog inte. Det är länge sen jag skrev dramatik, jag har ägnat mig åt prosan några år. Och då var det mest komiskt.

Hur viktig är humorn? Och hur viktigt är allvaret och svärtan?

– Det är väl det som är grejen med humorn, att den måste innehålla lite svärta också för att bli intressant. Om det bara blir hemskt och tragiskt blir det ju tråkigt. Och om det bara blir fars så… det är inget fel på fars, men den måste också innehålla någon sorts korn av svärta.

– Tittar man på en ytlig fars så går man därifrån och tycker att det var kul. Men man har glömt det efter tio minuter. Man måste hitta någon sorts djup i det för att det ska bli intressant. För att det ska ligga kvar i minnet.

Hur var det att vinna en guldbagge?

– Jättekul så klart. Höjdpunkten på en skådespelarkarriär, inget snack om den saken. Den kanske inte är vacker, men jag gillar den. Alla guldbaggar är olika.

Söderslätt, Trelleborg och Beddingestrand har alla varit spelplatser i dina romaner. Är det tacksamma platser?

– Ja, det är ju platser som jag känner framför allt. Som gör att man känner sig hemma i det, och känner dialekten och människorna.

– I min lilla novellsamling, ”Berättelser från läget”, finns det många figurer som jag träffat. Mer eller mindre, ska jag säga, jag har ju inte träffat alla i verkligheten. Men jag har fått skruva till dem lite. Jag har varit elak.

Elakheten kan behövas, menar Michael Segerström, för att få ur karaktären det som gör den intressant.

Hur har det färgat dig att ha dina rötter här i Sydskåne?

– Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är svårt att se det hos sig själv. Men det är klart att det finns väl någon sorts skånskhet. Fast jag tycker inte jag är så sävlig. Skåningar ska ju vara sävliga, de går långsamt fram och sitter fast i leran. Och är ”riga”.

– Det är inte så vanligt att skådisar pratar skånska, så där är jag väl ganska unik.

Har du försökt arbeta bort dialekten?

– En liten sväng i början så försökte jag slipa bort skånskan, men det var totalt misslyckat. Jag kände mig bara dum. Man kände väl att allt det där man hade inom sig blev artificiellt på något sätt. Som om det var någon annan som pratade.