Hoppas att djungeltrumman ska ge trogen publik
Riksteaterföreningen i Trelleborg har existerat i runt 30 år, med varierande aktivitetsgrad. Den nya styrelsen som tog vid för tre år sedan började om från noll, så gott som, och dessutom under bidragsstrul. Så deras filosofi har blivit av den försiktiga sorten.
- Jag tror att vi är rätt bra på att vända på varenda korvöre. Det enda vi skulle kunna kapa nu, det skulle vara färgpatroner till skrivaren, ler ordföranden Per-Åke Walldén.
Alla de 47 000 kronor föreningen får från Trelleborgs kommun, och det nästan lika stora bidraget från Riksteatern, går till nya föreställningar och workshops. De återkommande succéerna med Hallandsbaserade improvisationsteatern 1-2-3 Schtunk är en trygg bas på mer än ett sätt. Gymnasieskolans esteter får träffa och jobba med skådespelarna under dagen, och sedan se föreställningarna till rabatterat pris. Vilket också innebär att föreningen inte lider brist på ung publik.
- Men inte bara yngre åskådare kommer, som man kanske kunde tro, utan även en äldre publik, konstaterar vice ordförande Per-Henrik Christmar. De vet att man alltid får sig ett gott skratt!
Sist "schtunkarna" var här utfärdades rent av skrattgaranti. Skrattade man inte en enda gång fick man biljetten tillbaka.
- Biljetten ja, inte pengarna! skämtar ordföranden Per-Åke Walldén, som dock kunde vara lugn för att ingen skulle reklamera.
Per-Henrik Christmar är känd spexare från Piggsvinsteatern, medan Per-Åke Walldén helst jobbar i kulisserna. Men hans kärlek till teatern stark:
- När jag var 12-13 år släpade mina föräldrar med min bror och mig på "Kungen och jag" i Malmö, berättar han. Vi var måttligt intresserade. Det enda jag kunde tänka på var hur många skivor man kunnat köpa för biljettpriset.
- Men ridån gick upp, och jag var såld. Det var musiken, spelet, allt! Och i efterhand är jag ju tacksam mot mina föräldrar för det. Unikt nog består styrelsen i Trelleborgs Riksteaterförening enbart av killar. Förutom Per-Åke och Per-Henrik heter de Niclas Andersson, Jens Ludvigsson, Mats Olsson och Magnus Jönsson.
- Det har bara blivit så, säger Per-Henrik Christmar, som givetvis välkomnar tjejer.
- Det är inte ens så att vi är ett gäng gamla kompisar, utan vi har kommit från olika håll. Men vi kompletterar varann väldigt bra. Hur är kulturklimatet i Trelleborg? Både Per-Henrik och Per-Åke skruvar på sig inför frågan.
Kulturnämnden tillhör de snålaste i landet, menar killarna, om man ställer föreningsbidraget i relation till antalet kommuninvånare.
- Synd, tycker Per-Åke. Men det är bättre att göra det bästa av situationen än att sitta och tjura.
Killarna är inte övertygade om att stadens styrande insett vinsterna med ett rikt kulturliv, för trivseln, inflyttningen och andan överhuvudtaget.
- Folk säger att det inte finns något kulturintresse i Trelleborg. Skitsnack, tycker Per-Åke.
- Det händer saker hela tiden. Det är bara att få helhetsgreppet som är svårt, inflikar Per-Henrik, som drömmer om en bod på gågatan dit man kunde gå för att se vad som var på gång, och köpa biljetter.
- Och stan behöver en riktig musik- och teateranläggning, i stil med kulturhuset i Hässleholm. Där alla kunde få plats, från Symfoniorkestern till små föreningar, beskriver Per-Åke.
- Teater och kultur är ett nödvändigt komplement för det övriga livet, tycker Per-Henrik.
Urvalet av pjäser sker på Riksteaterns "utbudsdagar", efter vad som fyller scenkraven på Trelleborgs kulturhus eller Parken, priset och, förstås, den personliga smaken.
- Visst tänker man ibland "funkar detta i Trelleborg?" medger Per-Henrik. Ibland kan det som är för speciellt gå bort, även om man älskar det.
Men det som väljs ut är alltid högsta kvalitet, vågar killarna påstå.
- Man kunde välja att lägga alla pengarna på en enda föreställning med någon känd artist, säger Per-Åke. Men då tillgodoser man ju bara en publik, ett intresse.
Det blir försiktiga strategier i stället. Och gärna artister som kan komma igen, för att bygga upp en publik med hjälp av den bästa reklampelare som finns: djungeltrumman.
- När vi började satte vi upp målet att ha tio föreställningar per år. Nu gör vi fem-sex, berättar Per-Åke. Varför håller de på, då, med det föga glamorösa jobbet att affischera, bära stolar, städa och ringa oräkneliga samtal? Helt ideellt.
- Kronan på verket kommer efter föreställningarna, när man märker att folk har haft en spännande, intressant eller rolig kväll, förklarar Per-Henrik Christmar.
- Nog för man blir trött ibland, men där och då får man orken tillbaka.
