Hon lyssnar på brottsoffren

Ofta är det kvinnor som trakasserats, misshandlats eller våldtagits av en man de har eller har haft en relation med som hör av sig till brottsofferjouren.

– De behöver prata av sig. Man lyssnar och ger stöd, beskriver hon.

Om någon behöver professionell hjälp slussar hon eller någon av de andra fem stödpersonerna vidare till sjukvård eller polis.

Under de år Ulla Brandtman varit engagerad i brottsofferjouren har mycket förändrats – våldet har blivit grövre och det är också mer vapen inblandade, säger hon.

En annan tydlig skillnad som hon ser är att det i dag finns många fler sätt att trakassera någon. Hot via internet och sms förekom inte alls när Tuula Brandtman började arbeta i Brottsofferjouren år 1986. Då var de flesta kvinnor som hörde av sig till jouren också lite äldre än i dag.

– Jag hade några tjejer som blivit utsatta för våldtäkt, en hade träffat en kille via nätet och bjudit hem honom och sen hade det blivit fel. Han hette till exempel inte det han sagt sig heta, berättar hon.

När Brottsofferjouren i Trelleborg startade år 1986 var det den tredje i landet, tidigare fanns brottsofferjourer i Södertälje och Malmö. Tuula Brandtman blev involverad i den nya jouren via sitt arbete som domstolssekreterare vid tingsrätten i Trelleborg. Och de människor hon mött i arbetet som stödperson har öppnat hennes ögon – i jobbet på tingsrätten passerade åtal och rättegångar om grova brott förbi i snabb takt och hon reflekterade ofta inte över människorna bakom brottskoder och ärendenummer. Det har ändrats nu.

– Många kanske säger att "hon får skylla sig själv" om någon råkar illa ut, men med all skit jag har sett så tänker jag inte så.

Trots att det är tunga berättelser hon får ta del av har hon aldrig velat sluta. Hon medger att det inte är någon "glad hobby", men stödpersonerna gör nytta och jouren skulle behöva fler som ställde upp, säger hon. Själv är hon bra på att lägga de berättelser hon tar del av bakom sig. Att glömma är nödvändigt, man orkar inte bära runt på de här historierna, menar hon.

Och en viktig sak har hon lärt sig:

– Man ska aldrig säga "jag förstår hur det känns", för det gör man inte.