Hon lär världens kvinnor att amma
Amningsmottagningen på Umas i Malmö är inte vad den en gång var.
– Dagen började med ett irakiskt par. Vi pratade engelska. Sen var det en kvinna från Pakistan och vi pratade också engelska, sen var det någon mer. Sen kom en irakisk kvinna, men hon förstod inte engelska. "Men hallå, jag förstår inte vad du säger", sa hon. Hon pratade ju svenska. Då kom jag på att jag börjat prata engelska med allihop, berättar barnmorskan Gunilla Kristiansson och skakar på huvudet.
– Vissa dagar har jag inga svenskar som patienter alls, säger hon.
Men Gunilla Kristiansson, 44 år, ser det inte som ett problem, tvärtom, hon försöker lära sig om sin invandrade patienter. Hon är nyss hemkommen från en tre veckor lång resa i Pakistan. På det kristna centret Talita Kumi, "Stå upp lilla flicka", arbetade hon som volontär med kvinnor som farit illa. Dessutom utbildade hon blivande barnmorskor.
– Kvinnor är andra klassens medborgare i Pakistan. Jag pratade med eleverna om att könsuppdelningen måste brytas när barnen är väldigt unga, när de är vuxna går det inte, säger hon.
Livet i den bullriga niomiljonersstaden Lahore i Pakistan är en stor kontrast till den lugna tillvaron i Källstorp. Enplansvillan på prästgården, som ingick i makens Pers prästtjänst, är väl tilltagen. I fönstren hänger tunna, ljusa gardiner som gått sönder på flera ställen. Gardinerna är en present från tiden när de bodde i Filippinerna. De är gjorda av fibrer från ananasväxter och silke.
Men den fiberkombinationen verkar göra sig bäst i det filippinska klimatet.
– Jag tror fibrerna äter upp varandra, säger Gunilla Kristiansson och skrattar uppgivet.
Hon har blivit entusiastiskt mottagen på kvinnokliniken efter Pakistanresan. Men hon tror att det lägger sig snart. Därför ska hon föreläsa för sina kollegor om hur livet är för kvinnorna i Pakistan.
– Att se hur de lever ökar förståelsen för dem. Dessutom blir mina pakistanska patienter väldigt glada när jag berättar att jag varit där, de känner att jag förstår dem, varför de har de kläderna de har och hur ensamt det kan vara i Sverige när de är skilda från sina familjer, säger hon.
Hon tycker att många svenska normer om kärnfamiljen är förlegade i dagens samhälle. På jobbet är hon en av dem som brukar förespråka undantag från reglerna om hur många eller vem som får besöka mödrarna. Och hon säger till undersköterskorna att visa förståelse när en pakistansk familj säger att de inte kan äta maten.
– Jag förstår dem, maten här är ofta helt näringsbefriad, inte alls lika fräsch som i Pakistan, säger hon.
Men det finns saker inte inte är lika förstående inför.
– Bristande språkkunskaper är ett stort problem. Det är svårt att samordna läkarbesöket med tolkar. Många ropar efter tolk i tid och otid. Jag undrar om de inte kan svenska efter tio år i landet, säger hon.
När blir nästa resa då?
– Jag behöver röra på mig, det har blivit vart fjärde år hittills. Fyra år som distrikssköterska i Trelleborg. Fyra år i Filippinerna.
Nu har hon jobbat fyra år på amningsmottagningen på Umas. Kanske stillade Pakistan hennes hunger lite grand.
Johan Nordström
0410-54541
johan.nordstrom
@trelleborgsallehanda.se
