Hjärtat växer och pulsen ökar

Men när jag var där förra veckan tillbringade jag första kvällen i soffan. Jag åt fiskgratäng som jag köpt på Konsum rakt över gatan, drack ett glas vin från Systembolaget i samma hus och tittade på Halv åtta hos mig på TV4.

Det är ju verkligen att utnyttja möjligheterna! Eller kanske inte...

Fast jag har nog aldrig varit så mycket för det där med puls. När jag var tonåring slets jag mellan önskan om en hemmakväll och rädslan för att missa något om jag inte var med på festen. Som barn lär jag ha skytt Gislövs marknad, för att inte prata om Mikaeli – det var för många ben att gå vilse bland, för hög musik från scenen och för trångt mellan stånden.

Nu har jag insett att pulsen inte bara måste komma från en tunnelbana som går var tionde minut dygnet runt eller möjligheten att kunna välja och vraka mellan femton olika serveringar i samma kvarter när man ska ta en fika.

Nej, jag tror att det är så att där hjärtat finns, där finns pulsen. Min puls finns här. På tidningen, på gågatan en lördagsförmiddag och ute på Gislöv. Vid en släktmiddag, tillsammans med kompisarna och tillsammans med familjen hemma i soffan efter träningen en vardagskväll.

Att det startas nya företag, skapas snabbare tåg eller att fler internationella kök representeras i stan är väl positivt, men inte så häftigt tycker jag.

Häftigt är det när främlingar blir vänner med varandra eller när man träffar en gammal tant i kassakön i mataffären och byter några ord om vem som vann Let's dance med henne. Då känns det som att mitt hjärta växer lite grann – och att pulsen, den andra sortens puls, ökar. Då blir jag imponerad!

Som när min faster Ulla-Carin höll ett tal för min lillasyster på hennes begravning. Rotundan var fullsatt av människor som Ulla-Carin aldrig träffat förr, de flesta av oss satt väl med en större eller mindre klump i halsen, och till och med de som i vanliga fall överröstar allt var ganska tystlåtna. Men Ulla-Carin ställde sig upp, med sitt tal i handen och läste till sin brorsdotter, högt så att alla kunde höra.

För mig var det en hand, av tröst och uppmuntran, som sträcktes ut. I sådana stunder känns framtiden ljus och hoppet stort. Det finns ingen storstadspuls i världen som kan slå den känslan.

Och vet ni, jag äter gärna micrad fiskgratäng när jag är ensam. För vad är oxfilé och massor av biofilmer värda om man inte har vänner att dela det med?