Lars Thulin: Grillade bebisar på komediklubben
Stand up comedy, eller ståuppkomik som den lite knöliga översättningen till adekvat svenska blir, är en svår genre. Att ställa sig inför en knäpptyst församling och få den att skratta, det skojar man inte om. Rena självmordsuppdraget, om du frågar den majoritet av svenska folket som hellre än att hålla tal på någons begravning skulle välja att ligga i kistan.
Många har kanske missat att Trelleborg begåvats med en "Comedy Club" där denna svåra konst utövas andra fredagen i varje månad. Eftersom det är en gratisklubb är det mest rookies som framträder – eller nybörjare, med adekvat svensk vokabulär.
Dessa rookies kämpar i dubbla uppförsbackar; dels saknar de rutin och kändisstatus, dels framträder de på ett bibliotek. Precis, ett bibliotek. Där de alkoholhaltiga drycker som hade kunnat lossa på slipsknutar och hämningar bara finns att läsa om. Såvida inte bibblans hyllor gömmer såna där urholkade volymer med Loch Lomond-whisky som Kapten Haddock smugglar med på rymdskeppet i "Månen tur och retur".
Härmed startar jag gladeligen ryktet om att det nog säkert är så; jag hörde det av en tillförlitlig farbror som på grund av en serie beklagliga missförstånd var portad på systemet. Se där, det ska väl få fart på utlåningen.
Jag slog mig ner på säsongsavslutningen, precis innan sommaren, och fick höra sju komiker i vardande, av varierande kvalitet. Men jag hade kul. Och kunde göra följande iakttagelser:
• Ämnen som Trump, klimatångest och sopsortering ligger i tiden. Sexistiska skämt och bögskämt behandlas som vore de tidlösa, men har börjat gnagas av pinsamhetens tand.
• Ämnen som går hem i Trelleborg: småbarnsföräldraskap, samborelationer och gaggighet på ålderns höst.
• Går inte hem i Trelleborg: skämt om våld, grymheter och död. En fantasi om att grilla bebisar i brödrosten – jag har dess värre glömt poängen – faller platt som en platt planka på en platå. Liksom, av någon anledning, skämt om vattenskidåkning. Amerikanen Andrew Cosslett bombar nämligen med ett sådant, och låtsar en notering i sin handflata: "note to self: i Trelleborg gillar de inte skämt om vattenskidor". Och DET tycker de är roligt i Trelleborg.
• Extra roligt är när en inflyttare ser hur konstiga vi vanliga, heteronormativa Svenssons i själva verket är. När vi får höra att någon har kastat äggskalen i brännbart går ett sus genom publiken. Va? Strunta i komposten? Är det ens lagligt?
• Att snabbt mejsla ut en karaktär är smart. Lasse Buhl från Värnamo bygger sin persona på att vara misslyckad (”jag är singel, jag måste göra sånt här för att inte evolutioneras bort”). Eric Barisano konstaterar att han är rätt kass på det mesta, utom en sak; att inte få panik när han tänker på hur mycket studieskulder han staplat upp.
Men det som funkar allra bäst, för att få igång en publik, är inte någon särskild kategori skämt. Faktum är att det inte ens är skämt. Det hemliga receptet är, märker jag när lundensaren Johan Rünow framträder, självförtroende, övertygelse och driv. Det vi brukar kalla munväder. Säg ett skämt med den totala övertygelsen hos en person som säger något roligt, och halva publiken antar att du måste ha rätt.
”Fake it 'til you make it” gäller även inom ståuppkomiken. Bre på och bjud på dig själv. Eller den du låtsas vara; en rolig typ. Som varken åker vattenskidor eller grillar bebisar.
FOTNOT: Trelleborg Comedy Club återkommer 13 september.
