Godis i mängder att minnas

I den fanns ena riktiga läckerheter och bland favoriterna fanns det som kallades Sportkola och som var såväl randigt som syrligt och lite segt. Där fanns också alltid en tablettask och favoriten där hette Trix och smakade lakrits men det gick bra även med Tutti Frutti och fick man välja – ja, då bytte man så att man hade båda sorterna och som gav en sådan härlig smakblandning i munnen. Lakritsen från Trix har också säkerligen satt sina spår hos mig och än i dag gillar jag skarpt den här typen av blandgodis. Hur kunde man förresten sluta med tillverkningen av Trix som var en riktig godbit till godis?

På den tiden hette Daim Dajm och det var Japp som gällde och aldrig Mars. Chokladfavoriterna på rulle hette Rollo och Tosca och så fanns kola i olika sorter – som Rio, Rival och Dixi. Valnötschoklad var riktigt fint och Tarragona inslaget i brunt genomskinligt staniolpapper köpte far till mor, när han ville ligga extra bra till. Rigi, Pom Pom och Snövit var ren mjölkchoklad och var man rasslig i halsen – ja, då köpte man Bronzol, där plastlocket till tuben ju gick alldeles utmärkt att skjuta med. Thules Bitte var en liten mörk läckerhet och så fanns minttabletten Strong också den på rulle. Till allt detta ska läggas flera olika sorters chokladlikörflaskor och det var väl ingen förälder som heller brydde sig där. Det fanns dessutom inte bara likör som smak utan punsch, cognac, rum och whisky.

Hemmavid blev det godisköp hos Agda Andersson och på den tiden kostade en Marabou chokladkaka en krona, en tablettask 25 öre och en kola väl fem öre. Förutom hos Agda kunde vi ibland få godis via de livsmedelsbilar/-bussar som kom hem på gården och servade. Där gick det mesta att handla och när det gällde bröd kom Skurups Bageri eller Skuba som det kort hette under flera år. Ankarbergs i Trelleborg servade med blandat livsmedelsutbud och hem på gården varje vecka kom även en fiskbil och så drickabilen i form av Vellinge Bryggeri. Som tidigare nämnts fanns på den tiden både grumlig och klar läsk och en läsk som stormade fram under 60-talet var dansk citronvand men då på svenska och den läsken precis som sockerdricka såldes på stora enlitersflaskor med en korkanordning som gick att tillsluta på ett fiffigt sätt. Det fanns även i halvformat och då gällde vichyvatten. Svagdricka var populär som måltidsdryck och den såldes i säkert trelitersflaskor med trästativ runt om. När drickabilen kom bytte man bara till en fylld flaska och var ingen hemma, när bilen kom – ja, då fanns ju dörrnyckeln under en kökshandduk hängandes på dörrkarmen till höger.

Det var kanske inte ens någon gång varje år men då och då kom även en skärslipare på besök och han hade hela slipanordningen fastsatt på cykeln. Han slipade allt i knivväg och han cyklade från gård till gård. Om det nu var han eller en annan ”riktig” luffare som ibland brukade sova över i stallet eller på gällen – det låter jag vara osagt men det fanns luffare på i alla fall slutet av 50-talet som gick från gård till gård och tiggde mat och husrum.

På tal om mat och husrum kom varje år ett resande zigenarsällskap och övernattade på Fredshögs badstrand och jag blir nästan rädd, när jag tänker på det men faktum är, att när folk i byarna på Söderslätt fått reda på att ”zigenarna är här” körde man ned till Fredshög – bara för att i princip beskåda detta lite udda släkte på den tiden. Vi barn var till och med jätterädda och höll oss på behörigt avstånd och nu långt efteråt och med vetskapen om orättvisorna som drabbat zigenarsläktet i stora delar av Europa och där man fortfarande år 2009 i bland annat Ungern och Slovakien behandlas sämre än djur – ja, då skäms man så klart och bedrövas av den okunskap som allmänt rådde.

Det fanns även ”tattare” i bygden men det var ett annat mörkhårigt släkte och så här intressant förklarade vid ett tillfälle intendenten på Svaneholms slott, Erik Mårtensson, för mig:

”Under Karl XII:s krigsraider söderut lät han meddela, att de män som dömts för svåra brott i Sverige fick chansen att agera förtrupper istället för att sitta långvarigt fängslade eller invänta döden. Dessa gick då före de svenska krigstrupperna ned genom de östra delarna av Europa och brände ned byar, våldtog och spred allmänt skräck i människorna som fanns i svenskarnas väg. De som klarade sig genom krigets fasor och kunde återvända hem – ja, dessa fick då bli fria och fick en plats att livnära sig som backstugusittare långt ut på allmänningen i byarna. De hade då oftast varit utomlands i många år, träffat en kvinna och bildat familj och ordet ”tattare” kan ha kommit från den ryska benämningen på ättlingar till Djingis Khans gyllene hord och som är tartarer. Tattare kan också ha kommit från Tatrabergen, som är den högsta bergskedjan i bergssystemet Karpaterna – på gränsen mellan Polen och Slovakien.”

Erik är en fantastisk historebeskrivare och -berättare men det finns säkert andra förklaringar till ”tattare”. I andra kända svenska förklaringar finns benämningen knuten till ”ett resande folk” och det kan ju stämma med Erik Mårtenssons version. Erik berättade också att det i flera sydostskånska sammanhang funnits storgodsägare som släktforskat bakåt i tiden men som slutat tvärt, när just släktskapet med tattare kommit i dagen...

Fredshög är nämnt och till Fredshög som badort återkommer vi men först efter sommaren och nu gör vi ett uppehåll och kåseriserien ”Mitt Söderslätt i förändring” återkommer i månadsskiftet augusti/september. Så här långt; tack alla Ni som hört av Er och som förstärkt minnesbilden av Söderslätt på 50- och 60-talet och med önskan om En Skön Sommar!