Glädje och gråt för Trelleborgs lucia
BILD: CLAES NYBERG Det har varit hektiska dagar för Lina Simonsson och hennes sex luciatärnor, Josefine Andersson-Sandberg, Sofie Karlsson, Johanna Mark, Malin Nilsson, Anna Tengryd och Lina Nilegård. På fredagen betade de av 15 framträdanden, medan själva luciadagen faktiskt blev något lugnare med tio sångframträdanden. 13 december inföll ju på en lördag i år, och inte lika många företag och institutioner var öppna. - Det är hektiskt, men jätteroligt, tycker Lina Simonsson och drar en stearinklump ur håret. Det finns en huvudduk som ska sitta i hennes enkla men sublima silverkrona, med levande stearinljus som droppar ganska friskt när processionen skrider fram. Men Lina tycker inte det blir snyggt med duk - och dessutom täcker den inte de delar av hennes långa blonda hårsvall som faktiskt är utsatt för det smälta stearinet. Ett av stoppen under lördagen är Akkas äldreboende. Ljusen släcks ner när det bländvita lusseföljet långsamt kommer glidande i trappan, upp till andra våningen där ett 70-tal deltagare i handikappföreningen, astma- och allergiföreningen och reumatikerförbundet gör en förstummad paus i sitt julbordsätande. Ingen pratar eller skrattar när luciatjejerna sjunger, "Stilla natt" i ett eget arrangemang med stämmor och kanon, och en insmugen katt bland hermelinlåtarna, Carolas "En stjärna lyser så klart". I varje hjärta armt och mörkt sänder de en stråle blid. Efteråt är det lussefika med lussekatter och julmust, och då är det betydligt mer uppsluppet. - Lussebullar? Nej tack, måste tänka på vikten! säger Johanna mark. och så tar hon skrattande en lussekatt i alla fall. - Ska du inte ha russinen? Får jag ta dem? frågar Malin Nilsson och så skrattas det igen. - Vi fnittrar mycket mellan uppträdandena, men för det mesta är det allvar, säger Malin Nilsson. Tjejerna är rörda över vilka stämningar de kan få fram, och det verkar vara det som gör lucia-uppgiften så hedersam och lustfylld. - Vi gör folk glada, förklarar Lina Simonsson, och skyndar sig att tillägga ett "förhoppningsvis!". Allra bäst hittills har det gått på dagcentret i Trelleborg, tycker Sofie Karlsson. - Alla var så rörda, säger hon. Och jag tror aldrig vi sjungit så bra. - När någon blir glad eller börjar gråta, då smittar det av sig, tycker Malin Nilsson. Tjejerna är nyss hemkomna från en sejour i Lübeck, där de blivit behandlade som prinsessor, framträtt i både radio och tv och dessutom fått en manskör som uppbackning. - De stod i bakgrunden och liksom hummade till våra sånger, berättar Johanna Mark. Det var så vackert. Då grät till och med våra luciamammor!
