Gemenskapen får dem att trivas på Fagerängen

Barnens lek ekar mellan tvåvåningshusen. En lugn bris blåser in på gården mellan Syster Jennys väg 2 och 6, där skuggorna sträcker sig långa i eftermiddagssolen.

Som så ofta vid den här tiden på året, i början av juni, känns det som att halva grannskapet har samlats. På gräsmattan och parkbänkarna runt lekplatsen sitter grannarna tillsammans och fikar och håller uppsikt över barnen.

Leyla Kuć är sex år gammal och har bott på Fagerängen hela sitt liv. Hennes favorit på lekplatsen utanför hemmet är att gunga. Men alla gungorna är upptagna, så hon får turas om med de andra barnen som åker rutschkana.

På en bänk några meter bort sitter mamma Latifa Kuć tillsammans med en granne och Leylas farmor, Senada Kuć. Latifa Kuć flyttade till Fagerängen tillsammans med sina föräldrar 2006. När hon själv bildade familj för sju år sedan gick flyttlasset bara ett par hus bort. Att stanna på Fagerängen kändes självklart.

– Det är nära till mina föräldrar. Men framförallt nära till stranden, det är ju bara fem minuter dit. Det är nära till Citygross, nära till skolan, nära till vårdcentralen och nära till svärmor. Det är inte så långt till staden heller. Man bor nära staden, men ändå – hade jag bott i centrum hade det varit mycket dyrare, säger hon.

Under större delen av familjens tid på Fagerängen har deras hyresvärd varit det kommunala bostadsbolaget Trelleborgshem. Men sedan den 1 juli i år betalar de sin hyra till det privata fastighetsbolaget Klarabo.

Familjens bostadssituation är därmed del i en strukturförändring av bostadsmarknaden som har pågått i decennier: andelen hushåll som hyr sin bostad av allmännyttan blir allt mindre.

År 1990 hyrde 25 procent av de svenska hushållen sin bostad från ett allmännyttigt fastighetsbolag. 2019 låg samma siffra på 16 procent. I Trelleborg hyrde tio procent av hushållen sin bostad av det kommunala bostadsbolaget förra året. En siffra som har minskat ytterligare i och med att Trelleborgshem tidigare i år sålde omkring 40 procent av sina bostäder till det privata fastighetsbolaget Klarabo.

När familjen Kuć i våras fick veta att Trelleborgshem planerade att sälja fastigheten de bor i blev de först oroliga.

– Man blev chockad, faktiskt. Man har ju hört att de säljer en del av sina lägenheter. Men man trodde inte att Fagerängen skulle säljas, säger Latifa Kuć.

Den första tanken som slog henne var att den nya hyresvärden kanske skulle höja hyran. Samtidigt pratade hon med sin man om att det även kunde föra något positivt med sig. Kanske kunde försäljningen innebära ett lyft för området.

– Det var blandade känslor.

Latifa Kuć tycker om det Fagerängen som hennes barn växer upp i. Hon gillar sina grannar och gemenskapen. Samtidigt är hon väl medveten om bostadsområdets rykte.

Men det är inte lika stökigt som det brukade vara, tycker Latifa Kuć. Man har kommit till rätta med mycket av det som har gett området ett dåligt rykte.

– Förut hängde de äldre killarna ute efter att fritidsgården stängde. De knarkade, söp, skrek och spelade hög musik. Nu har man rensat upp. De brukade sätta fyr på soporna, men nu är det inga bränder längre.

Men trots att Fagerängen, enligt Latifa Kuć, har blivit lugnare tror hon att många fortfarande förknippar området med bråk och stök. Här sätter hon fingret på en av allmännyttans stora utmaningar: att fortsätta vara en attraktiv hyresvärd för familjer som hennes.

När Trelleborgshem och de andra kommunala bostadsbolagen grundades vid mitten av förra århundradet var ambitionen att erbjuda billiga lägenheter till den breda befolkningen. Allmännyttan skulle ta socialt ansvar och alla skulle få möjlighet att hyra en bostad av de kommunala bostadsbolagen. Marknaden och hushållens plånböcker skulle inte vara avgörande.

Den förändring som allmännyttan har gått igenom, med ökade krav på affärsmässighet, har gjort att kraven på hyresgästerna har höjts. Men ambitionen att erbjuda lägenheter till alla finns kvar och kraven är ofta lägre ställde inom allmännyttan än inom det privata.

”I stället för att konkurrera om samma hyresgäster blir uppdelningen allt tydligare – hushåll med låga inkomster är oftast hänvisade till allmännyttan medan privatägd hyresrätt i allt högre utsträckning attraherar medelklasshushåll”, skriver statsvetaren Martin Grander i sin bok Allmännyttan och jämlikheten.

Detta har lett till att andelen hushåll med låg inkomst har ökat inom allmännyttan. I takt med att de kommunala bostadsbolagens andel av bostadsmarknaden blir allt mindre blir också koncentrationen av resurssvaga hushåll ännu större. Vissa bostadsområden har blivit stigmatiserade, fått dåligt rykte och det har blivit ännu svårare för allmännyttan att uppfylla ambitionen att erbjuda bostäder till alla grupper i samhället.

De som har det sämst ställt får allt svårare att hitta ett boende i allmännyttan samtidigt som hög- och medelinkomsthushåll väljer bort de kommunala bostadsbolagen i allt större utsträckning. Konkurrensen med den privata sektorn ökar och allmännyttans möjlighet att fylla den funktion det var tänkt att den skulle fylla blir allt mindre.

Eftermiddag går mot kväll. Familjen Kuć bestämmer sig för att ta en promenad tillsammans, bort till Dalabadet för att köpa glass.

– Vi planerar att köpa eget snart, det gör vi. Det börjar bli trångt nu, säger Latifa Kuć.

Hon tycker egentligen att det är bättre att hyra. Då har man inga bekymmer. Går något sönder är det bara att ringa vaktmästaren. Men de fyra barnen börjar bli för stora för att familjen ska känna att de får plats i trean på drygt 80 kvadratmeter. Och att ställa sig i bostadskö, och behöva vänta mer än ett år på ett nytt hem, det orkar de inte.

Men även om det ska bli skönt med mer utrymme kommer Latifa Kuć sakna sådana här eftermiddagar. Hon kommer sakna grannarna och gemenskapen. Hon kommer sakna när Fagerängen, under sommarens första dagar, vaknar till liv och alla samlas på gårdarna.