Från Trelleborg till Jakarta

Det är egentligen ett jobb som alla andra, det är bara omgivningarna som ändras hela tiden, säger Viveca Lövberg som är på sitt årliga besök i Trelleborg.

Viveca Lövberg växte upp i Trelleborg under 60-talet. Hennes pappa, Lars Otto Lövberg, var överläkare på Trelleborgs lasarett.

Men ganska snart insåg Viveca att hon ville vidga sina vyer och flyttade till Stockholm för att gå en sekreterar -och handelsskola. Efter att ha jobbat en tid på Kanadas ambassad fick hon nys om att man kunde jobba på UD via en väninna. Två veckor senare var hon där och bara efter 24 timmar som anställd sökte hon den första utlandstjänsten som var i Hongkong.

– Den fick jag inte, men väl den nästa, säger Viveca Lövberg och skrattar.

1978, när Viveca var 27 år, flög hon därför till Dar es Salaam, Tanzania, för att jobba på ambassaden där.

– Jag hade inte ens en aning om var det låg, utan fick titta på kartan först, men det verkade ju bra, varmt, papaya och palmer, säger Viveca Lövberg och skrattar igen.

Efter två år i Tanzania tog Viveca en tjänst i Nicaruaga, där en svenska ambassad skulle upprättas efter revolutionen.

– Det var väldigt kul att få se hur ett nytt land bildades, även om det inte var så populärt att vara vit, det likställdes med att komma från USA, säger Viveca Lövberg. Efter att ha rest runt i Sydamerika ett tag, landade hon i Kairo 1981. Där stannade hon i fyra år.

– Man både hatade och älskade livet i Kairo, berättar Viveca som red mycket i öknen under den tid hon var där.

Men biltrafiken var fruktansvärd.

– Till slut såg min lilla Honda ut som en tillknycklad konservburk.

Efter en sväng till Mocambique, Rio de Janeiro och kortare vikariat i Lima, Athen, Zaire och New Delhi, hamnade Viveca i Sri Lanka 1987-88.

– Det var några av de värsta åren i Sri Lankas historia, de tamilska tigrarna nackade folk, det rådde utegångsförbud, det var strejker och bombningar, en väldigt stökig tid, säger Viveca Lövberg.

Efter några år hemma i Stockholm, reste hon sedan till Bagdad sedan blev det Hanoi i Vietnam, Singapore och Kiev i Ukraina. Att inte bara förflytta sig mellan miljöer utan även mellan språk är inte något som Viveca uppfattar som ett problem.

– Man klarar sig ganska bra med franska och engelska, i Nicaruaga lärde jag mig spanska och i Ukraina lärde jag mig lite köksryska, jag kunde gå ut och handla i alla fall, annars hade jag nog blivit hungrig, säger Viveca Lövberg och skrattar.

1999 åkte Viveca till Kampala i Uganda för att upprätta en ambassad.

– Bara att hitta en byggnad och få in el och vatten var nästan omöjligt, efter ett halvår i ett råtthål längst upp i en hyresfastighet fick vi tag på en gammal skola som vi flyttade in i, men efter ett tag så upptäckte vi att taket var ruttet så det fick vi byta.

2001 var det dags för ombyte igen, nu gick turen till Jerusalem.

– Mycket av jobbet bestod i att plocka ut svenskar ur krigszonerna, jobbuniformen var skottsäker väst och hjälm och vi körde i skottsäker bil, det var ganska dramatiskt emellanåt, berättar Viveca Lövberg.

Jobbet på ambassaderna är naturligtvis olika beroende på vilket land man befinner sig i. Men de vardagliga rutinerna är likadana på vilken ambassad man än befinner sig i.

– Det handlar om att öppna post, ordna pass, visum och svara på förfrågningar, säger Viveca Lövberg.

Därför är det också förhållandevis lätt att flytta mellan de olika ambassaderna runt om i världen.

– Det är bara att packa och hoppa på ett plan, det är inte så märkvärdigt, men om man har familj och make så blir det en mer komplicerad process att flytta runt, naturligtvis. Sverige är något som blir Viveca Lövberg mer och mer kärt för varje gång hon kommer hem.

– Sweden is fantastic, är du svensk ska du vara glad, säger Viveca och tittar ut över den trelleborgska slättens vajande sädesfält.

Det finns två saker som alla alltid känner till om Sverige.

– Abba och Volvo, det spelar ingen roll om du befinner dig den mörkaste bushen i Afrika, du kan räkna med att de spelar Abba, säger Viveca Lövberg.

Sedan 2002 har Viveca Lövberg jobbat på ambassaden i Jakarta. Bland annat fick hon ta hand om det kaos som uppstod efter bomben på Bali, då sex ungdomar omkom.

Men i september slutar Viveca Lövberg sin tjänst i Jakarta. Var hon hamnar härnäst har hon ingen aning om.

– Vi får väl se, det är dags att röra på sig, säger Viveca Lövberg och skrattar igen.