Flyktingfamilj med sjuk son avvisas

I en tvåa med pentry i centrala Trelleborg möter mamma Elzana Dzaka i dörren. I famnen bär hon sonen Emir Dzaka, 2,5 år. Storasyster Erna Dzaka, knappt tre år äldre, springer omkring i det lilla rummet som precis rymmer soffa och tv. Mamma Elzana är röd och svullen runt ögonen.

– Jag måste orka kämpa, för min sons skull, säger hon på bosniska.

Vännen Alem Mulic hjälper till att översätta.

Utlänningsnämnden har beslutat att familjen ska avvisas och för ett par dagar sedan fick de veta att samma myndighet sagt nej till familjens ansökan om inhibition. Att sonen lider av återkommande feberkramper som läkarna fortfarande inte vet orsaken till, är inget tillräckligt skäl för att skjuta upp avvisningen, anser Utlänningsnämnden.

I oktober opererades pojkens mandlar bort och två läkare har i intyg skrivit att de skulle behöva ytterligare tre månader för att observera om pojkens tillstånd nu blir bättre, men detta har Utlänningsnämnden inte tagit hänsyn till i sitt beslut. Elzana Dzakas man Deniz Dzaka är för fjärde gången inlagd på MAS för behandling av sina psykiska problem. Han har tre gånger försökt ta sitt liv. Elzana har ännu inte vågat berätta för honom att avvisningen ska ske om bara några dagar.

För tre och ett halvt år sedan flydde familjen från sin hemby i norra Serbien-Montenegro, forna Jugoslavien. Deniz Dzaka vägrade militärtjänstgöring och enligt Alem Mulic riskerar han fem års fängelse om han återvänder.

– Myndigheterna säger att de ger amnesti, men jag vet flera som fängslats i alla fall, säger Alem Mulic. Elzana Dzaka tror inte att hennes son skulle kunna få rätt vård i hemlandet.

– Om läkarna inte kan ställa diagnos varken i Malmö eller i Köpenhamn, hur skulle de kunna göra det där? undrar hon.

Sedan hösten 2003, när pojken var knappt ett halvår, har han fått återkommande feberkramper och familjen har pendlat till och från sjukhuset.

– Som mest fick han kramper varannnan vecka. Varje gång har vi fått stanna flera dagar på sjukhuset innan Emir blivit bra igen, säger Elzana.

Emir äter två sorters mediciner, en måste han ta två gånger om dagen, en annan dämpar kramperna när han får en attack.

Sedan mannens psykiska tillstånd förvärrats har hon fått dra hela lasset själv.

– Just nu är det inte uppehållstillstånd som är det viktigaste för oss. Det är att vår son får rätt vård. Jag hoppas att de tänker över sitt beslut och gör något för hans skull,säger Elzana Dzaka som inte kan minnas när hon sov en hel natt senast.

Enligt beslutet ska avvisningen av familjen verkställas på torsdag.

Camilla Erkenfeldt Widestrand

0410-545 41

camilla.erkenfeldt@allehandasyd.se