Firar 90 år på Trelleborgs gator och vägar
– Det känns fantastiskt att vara en del av detta anrika företag. Jag älskar historien bakom, så vi försöker bevara så mycket vi kan från förr, säger Cemal Adigüzel, vd på Taxi Trelleborg.
Under måndagen öppnade de upp i en av de tomma lokalerna på Centralstationen, och bjöd alla som kom in på tårta. På ett bord låg gamla foton upplagda.
– Vi vill visa upp så mycket av vår historia som vi kan för allmänheten. Många har en relation till taxi, säger Cemal Adigüzel.
Tyvärr har mycket av minnessakerna som sparats försvunnit i de senaste årens flyttar.
– Det har blivit flera stycken, först lämnade vi ju Stortorget för Gamla torg, sedan flyttade vi in på Ångkvarnen, och sedan bort här till Centralstationen, säger Cemal Adigüzel.
Men en del saker har man kunnat få tillbaka. Mer eller mindre.
– Vi hade ett emblem som gjordes till 50-årsjubileumet, men det försvann. Men på 85-årsjubileumet träffade jag en man vars pappa jobbat här och då frågade jag om han hade någon aning, och någon vecka senare kom han in med den här reproduktionen som han gjort, säger Cemal Adigüzel.
En hel del har förändrats på 90 år, inte minst verktygen.
– I dag är det mest digitalt, vi kan skicka all information om körningen till en skärm i bilen. Och bilarna har gps, så vi vet var de är, säger Cemal Adigüzel.
Men den största förändringen enligt honom kom på 1990-talet.
– Avregleringen förstörde taxibranschen. Där man tidigare såg de andra bolagen som vänner är de i dag fiender, eller ja, konkurrenter. Det har skapat mycket konflikter, säger han.
Någon som minns hur det var förr är John Andersson, som kört för Trelleborgs Taxi längst, i 35 år.
– Jag började köra 1984, det känns bra. Klart man funderat på att göra något annat, men sedan är man ledig några dagar och det går över, säger han.
Han tycker att den mesta utvecklingen i taxibranschen har varit positiv.
– Man kunde alla gator i Trelleborg då, men i dag har vi gps och andra hjälpmedel som gör det lättare, säger John Andersson.
Och uttrycket ”Alla känner apan”, det känner han igen sig i.
– Först körde jag barn med skolskjuts, ett par år senare körde jag hem dem från festerna, och sedan har jag kört deras barn till skolan. Man känner ju alla mer eller mindre, säger John Andersson.
