Ett resande skördesällskap

Det finns också stor anledning att förstå reaktionerna och oj, vad det har hänt mycket de senaste femtio åren, framförallt ute på gårdarna. Det gäller tekniken i stort men inte minst förutsättningarna. Gårdar som kunde föda tre familjer med sammanlagt uppemot 15-20 personer – ja, i dag krävs det fem-sex gårdar av liknande storlek i det sammanhanget.

"Förr i tiden" handlar om skånskt 50- eller 60-tal och det var en ljuvlig tid att växa upp i – med liv och rörelse ute på gårdarna. Något som det inte finns en gnutta av i dagens högteknologiska jordbruk.

Det här var en tid när en och annan ardennerhäst fortfarande stod kvar på gårdarna, även om traktorn också gjort sitt självklara intåg och det var en tid, när väldigt mycket fortfarande gjordes för hand.

Ett slitgöra på den tiden var hanteringen av sockerbetorna och det gällde både vårbruket och skörden om hösten. Av någon anledning fanns det folk från Göingebygd som åtog sig några veckors jobb runt om på Söderslätt för att just hjälpa till med betorna och, så klart, tjäna en extra slant.

I vårt fall kom varje år två fantastiska systrar: Eva och Rut Berg från Ignaberga i mörkaste Göinge. Om det nu är mörkare där än här?

Våra "bedegöingar" arbetade på en handelsträdgård hemmavid under resten av året men när drängkammarlägenheten började storstädas och baksätet i den gamla Dodgen eller senare i Ford Taunusen plockades bort, ja, då förstod vi alla att det var dags att hämta dem vid stationen i Skytts Vemmerlöv.

Varje gång kom de med en stor skeppskista och drängkammaren blev deras gemensamma boning för någon månad framåt. Snacka om att jobba. På den tiden fanns inga såningsmaskiner som släppte ned betfröna på exakt lagom avstånd. Det innebar att fröna låg som en tjock sträng och när betorna kom upp var dessa i allra högsta grad i behov av en grovgallring. Det var här systrarna Berg kom in i bilden.

17 tunnland betor – ett tunnland är lite knappt en fotbollsplan – hade de att först krypande gallra med kort hacka, sedan gå över fälten ytterligare två gånger med lång hacka och fram emot månadsskiftet maj-juni var allt klappat och klart.

Svårt att minnas exakt ersättning men allt skedde i kontanta medel på den tiden och minnet säger att det inte handlade om jättestora löneutbetalningar i köket, när det väl var dags.

Någon gång i september återvände systrarna Berg och hur jobbigt det var då – ja, det vågar man knappt tänka tillbaka på. Nu hade de att först lägga ut de lossade betorna i två strängar – med plats för en bethög i mitten och sedan börja nacka betorna. Blasten blev kvar i de båda strängarna – om det nu inte var risk för frost för då skulle blasten täcka högarna av betor och det låg också på systrarnas lott.

Att se och höra de båda systrarna först nacka betorna i en takt som ingen annan garanterat skulle hänga med i och sedan se hur snyggt och prydligt de formade bethögarna var ett skådespel i sig.

Minnet talar vidare om att man kunde höra betknivens hugg genom betan under tidiga morgnar om senhösten, när man äntrade cykeln för färden till skolan och det var långt innan dagen ens blivit till gryning. Och några pannlampor fanns garanterat inte att tillgå och hörde inte till den tiden – ovan jord åtminstone.

Ibland fick de båda systrarna vada i vattendränkta betåkrar till långt upp över knäna men gnällde – nej, det var inte bedegöingars sätt att hantera vardagliga problem.

Betupptagningsmaskiner började efterhand dyka upp och betlastare fanns men på många gårdar fylldes två eller tre stora vagnar dagligen till toppade lass med betor. För hand med bedegrev och på den tiden varade betsäsongen från september till fram emot julen till. Snacka om valkar i bonnanävarna.

Vart betorna på den tiden skickades? Jo, då gällde Hököpinge sockerbruk eller där Bruksparken i dag finns med bostadshus. Under någon ledig skurdag om hösten var det ibland roligt att åka med och det var ståplats och kall läderhytt som gällde. Gick järnvägsbommarna ned i Håslöv – ja, då passade traktorskötare Bengt på att putsa den ljusblå traktorn av märket Fordson Major.

Skörden i stort ute på Söderslätts gårdar var till sent 50-tal och in på 60-talet varje år en stor föreställning med många människor involverade och vilken handkraft som lades ned. Det var en tid när självbindaren och den stationära tröskan fanns att tillgå istället för skördetröskan och ofta handlade det om ett resande skördesällskap. Det fanns folk som gick från gård till gård och hjälpte till i dagsverket och det fanns folk som hängde med den stationära tröskan och som andelsägdes av många lantbrukare tillsammans.

Detsamma gällde förresten galten som därmed forslades mellan suggorna runt om i bygden och sämre än han kunde man säkert också ha...

Många munnar att mätta vid skördetidens lunchbord men oftast muntrationer parallellt med allt det tunga arbete det alltså handlade om.

Jag håller med – man kunde tro det – men nej, jag levde inte på 1800-talet men jag levde i en föränderlig tid. En tid som allmänt sett ändå var väldigt ljus, där semesterveckor lagstadgades, där det allmänna pensionssystemet klart förbättrades och där teknologin gjorde sitt TV-intåg ända in i vardagsrummet via VM-fotbollen 1958.

Vi var dock fortfarande inte mogna för högertrafiken men vi förstod att resten av världen fanns och att ryssar och amerikaner var mer eller mindre jämt i luven på varandra och att ett Star War pågick långt innan filmmanuset ens var skrivet. Utedassen byttes till toaletter, influensan hette inte så utan asiaten men oavsett fanns ingen feber som grasserade värre än Ingo-febern åren 1959-61.

Det kalla kriget hörde man talas om på avstånd men plötsligt fanns kriget mitt i bland oss och det är säkert många som minns den jättemanöver som genomfördes under några vinterveckor just i slutet av 50-talet. Till den Söderslättsmanövern återkommer vi i del fyra.