Lars Thulin: Ett år för att undvika nya utmaningar
Det är samma sak varje nytt år. Man rullar igång så smått, begrundar det gamla året i backspegeln, och bäst man funderar över vad man ska göra av det nya så dunkar det till i underredet och åter igen har man passerat det farthinder vi kallar nyårsafton. Som en laptop under gräsklipparen.
Många begår misstaget att lova en massa. De gör upp ”bucket lists” på saker de måste hinna med innan de går för att ”sparka på hinken” (en av många färgglada eufemismer för att dö, kila vidare och ta ner skylten som räknas upp i Monty Pythons papegojsketch).
Allt i något slags ”flest upplevelser när man dör vinner”-attityd. Vilket kanske är bättre än att räkna materiella framgångar och pengar. Men bara snäppet.
Mitt råd är snarare; lova inget. Lova mig det.
”Är det inte något med att frivilligt hälla en hink isvatten över sig själv som skriker ”världen kämpar med att förstå mina beslut men jag är snabbare”?”Lars Thulin
1. Jag tänker inte hoppa bungy jump. Eller kasta mig ut från några flygplan, ballonger eller klonade pterodaktyler. Jag är fullt nöjd med att beundra utsikter sådana de är, och drabbas aldrig av ohejdbara impulser att kasta mig ut i dem. Vad är det med adrenalinknarkarna, som bara kan uppleva livskänsla när de är på vippen att dö?
2. Jag tänker inte bestiga Mount Everest eller likvärdigt höghöjdsmål. Visste ni att mer än 200 frusna kroppar kantar Everests sluttningar? Allihop en gång entusiastiska bergsbestigare med stark tro på sin egen förmåga. Och en lika stark oförmåga att bara luta sig tillbaka och ta dagen som den kommer. Eller kom, då.
Kropparna får ligga, eftersom en räddningsaktion vore både farlig, svindyr och, ärligt talat, lite sen. Det finns fler döingar än syremolekyler där uppe. Så nej tack.
3. Jag tänker inte anta korkade utmaningar. De på sociala medier är antingen meningslösa eller utformade för att kommersiella krafter ska få veta mer om dig – tro inget annat – och de verkliga är gärna hysteridumma. Är det inte något med att frivilligt hälla en hink isvatten över sig själv som skriker ”världen kämpar med att förstå mina beslut men jag är snabbare”?
Visst skulle man, teoretiskt, kunna genomföra ett maratonlopp eller en ”Iron man”–triathlon. Men hellre då ett Marvels Iron Man-maraton hemma i soffan.
4. Jag tänker inte dyka i Bermudatriangeln och ta en selfie med en vithaj. Det är någonting i deras leenden som känns opålitligt.
5. Jag tänker inte vidta någon som helst ansträngning för att ta mig in i Guinness rekordbok. Möjligen då under rubriken ”världshistoriens längsta långlunch”, med tidsangivelsen ”mellan den 19 januari och 12 september”.
Visst kan det vara frestande att anta en massa nya utmaningar och vanor. Men börjar man med sånt, då vet man aldrig var det slutar.
Och det är illa, när det gäller saker som egentligen bara känns bra just när man slutar.
