En spökvandring genom Trelleborg
Det är historier som först berättades i en annan tid, när gatljuset i Trelleborg i bästa fall bestod av flämtande fotogenlyktor och få människor ville gå ute på gator och i gränder efter mörkrets inbrott.
Inne i centrala Trelleborg var miljön betydligt lantligare förr i tiden. Ungefär där Söderslättsgymnasiet ligger idag låg en damm som gett namn åt Valldamsgatan. Från den gick en bäck ned mot havet, Bastarännan. I denna bäck sades det att Bastarännesoen löpte kring nattetid. Med sin knivskarpa rygg kunde hon skära upp nattvandrare ända till halsen.
Längre ned mot stranden, ungefär i södra delen av nuvarande Hansagatan låg Hotel Syd, där ett sjörå i skepnad av en smal, svartklädd kvinna vandrare omkring uppe på loftet nattetid.
En plats som alltid omgärdats med rykten om övernaturliga väsen är kyrkogården. Trelleborg är inget undantag. Den gamla kyrkogården vid S:t Nicolai kyrka var det knappast någon som passerade frivilligt i mörker. Ett stenhus som stod bakom yrkan och kallades för "gambla skolan" sades vara hemvist för våldsamma spökerier. En klockare och skolmästare som bodde i huset blev angripen av ett spöke så våldsamt att blodet stänkte högt upp på väggarna tills han dog av behandlingen. Flera andra som bodde i huset efter den olycklige klockaren vittnade också om spökerier.
Men stadens mest kända spöke är Joachim Ehrenbusch, herre till Rydsgård, som tillsammans med sin hustru ligger begravd i ett gravkor i kyrkan. I koret står även de båda skaklarna till släden som är själva ursprunget till sägnen om Ehrenbusch spökerier.
Det sägs att varje julnatt slås porten upp till kyrkan och ut åker Ehrenbusch på sin kista, dragen av svarta hästar, eller enligt somliga, svarta hundar. Innan solen går upp måste han hinna till sitt gamla gods Rydsgård och tillbaka igen och färden går därför i blixtrande fart.
Orsaken sägs vara att Ehrenbusch efter ett julgille i Malmö färdades hemåt i sin släde. Istället för att köra på småvägar på slätten valde han att åka på isen längs kusten. Emellertid kom han för långt ut och väster om Trelleborg for släden ned i en vak.
I kamp för livet lovade han Gud att om han klarade sig skulle han skänka ett hemman till Trelleborgs kyrka och ett till prästen i Trelleborg. Med hjälp av skaklarna tog han sig också upp på isen och vidare in till land. När dödskräcken släppt prutade Ehrenbusch emellertid på löftet. Det blev bara ett hemman att dela på för kyrkan och prästen och som motprestationen ville han även ha ett gravkor för sig och hustrun samt krävde att skaklarna ska stå vid kistan. Som straff för löftesbrott måste han göra sin färd runt slätten varje julnatt.
En bit utanför staden huserar ett annat övernaturligt väsen. Det är Albäcksfrun som är mest känd för vad hon gjorde med den stackars Hallemöllaren. Även här handlar det ett löftesbrott vid juletid som leder till hemska konsekvenser.
Möllaren som hade sin mölla på Hallebacken i Trelleborgs nordvästra del hade varit i Skanör och betalat arrende. Väl trakterad med mat och dryck for han hemåt i häst och vagn och allt gick väl tills han kom till bron över Albäcksån där Albäcksfrun lurade.
Trollet rev av ena hjulet från vagnen och hästen for iväg i sken. Albäcksfrun hade dock inte menat att det skulle gå så illa och som plåster på såren bjöd hon in möllaren till det kalas som hon hade för traktens troll. Möllaren blev allt gladare på gillet och till slut lämpade det sig inte bättre än att han slog sönder ett glas. Han erbjöd sig att betala med silverdaler, men Albäcksfurn ville ha betalt med ett trekronorsmynt, ett mynt med tre konungars stämpel. Möllaren lovade att skaffa ett sådant mynt och begav sig hemåt. Men väl hemma i lugn och ro ansåg han sig kunna glömma skulden. När ingen betalning kom skickade Albäcksfrun budbärare till möllaren för att kräva honom, men han struntade i dem och menade att "det var strunt till kalas, där ej ett glas gick i kras".
Budbärarna förbannade då möllaren och lovade honom och hans släkt hemska olyckor framöver. Under lång tid vågade möllaren inte åka förbi Albäck utan tog istället vägen över Tommarp och Skegrie när han skulle till Skanör.
En gång glömde han sig dock och när han passerade Albäck fick frun fast i honom och började en dans som varade tills möllarens skor och fötter var uppslitna och han föll död ned.
