En gottepåse som hette duga

Det blir här en fortsättning och en inledning ungefär där förra delen tog slut men ännu några år tillbaka i tiden och till ytterligare festligheter, där slättens lantbrukarfamiljer umgicks. Förutom SLU och CUF-arrangemang var det mycket som firades hos Gulli och Börje Karlsson på bygdegården och en garanterad höjdare var den årligen återkommande julfesten.

Jong – jo, han var faktiskt döpt till det – Andersson och Gunnar Ringdahl, från Höllviken, agerade speleman och lekledare och dessa båda fick verkligen fart på alla som hade samlats och ringdansen ringlade sig i flera led runt på dansbanan. Kanske var det från bygdegårdens begynnelse och då hade man en liten upphöjning runt om dansbanan och längs fönstren och som borden stod på men det ställde till det i onödan och minskade flexibiliteten i användandet av festlokalen. Därför tog man ett styrelsebeslut att plocka bort upphöjningen och i stället ha ett jämnt golv ända ut till ytterväggarna och om inte dubbelt så stor, så blev åtminstone dansytan betydligt större och i stort blev bygdegården mycket mer användbar.

Alla de gamla julvisorna dansade vi till och för mig verkade det som om väl alla var med och dansade. Ja, det vill säga mammor och vi barn men jag kan inte direkt minnas att någon farsgubbe väl var uppe och dansade med i familjeleken. När kvällen led mot sitt slut blev det en klassisk smällkaramell och därefter kom den riktige tomten in med säcken fylld. Inga julklappar dock men en rejäl gottepåse till alla oss barn fanns med och där sparades inte på något. Det var en gottepåse som varade i flera dagar och väl nästan ända fram till jul.

Festligheterna på just bygdegården får mig att minnas ytterligare hur det var med festerna och maten rent allmänt på den tiden eller sent 50- och början på 60-talet. Oftast fick tre bredda smörgåsar utgöra förrätten och där minns jag också den vanligaste smörgåsen. På den tiden var lax inte att tänka på utan en dyrgrip till festmåltid men istället för lax användes rökt gråsej som låg inbäddad i ett plastigt hölje vid inköpet. Det var också just rökt gråsej – som såg ut som gravad lax – med ägg och en dillkvist på som nog alltså var den allra vanligaste smörgåsen man bjöd på. Gärna på kavring från Skanör, så klart!

Det här var långt före pastans inträde i landet och till huvudrätt på olika fester serverades oftast en rejäl stek – som till exempel porterstek men också dillkött – som bland annat utgjorde en av farmors specialare. Sås och potatis var givet och hos farmor minns jag vidare en otroligt god inlagd nästan genomskinlig gurka och så hemmagjord gelé men den kom, så klart, inte fram till dillköttet precis.

Tror det var till trettondagen och då serverades alltid hälleflundra hemmavid och där lärde jag mig älska pepparrot och gåsen var ju helgjuten till Mårtens afton. Då handlade det om egna uppfödda gäss och oj, vad stora dessa kunde bli. Jag var själv inte så lång och det dröjde säkert till upp emot skolstarten, innan jag på riktigt kände att jag kunde se ned på våra gäss. Tror också att vi oftast hade fyra som gick lösdrivna runt gården och vid ett tillfälle höll en jättegås på att strypa syster Kerstin. När man kom för nära väste gässen på en å det värsta och en gång fick en gås tag i bandet till Kerstins mössa och hon höll faktiskt på att kvävas på kuppen. När det gäller Mårten Gås, förresten – ja, då var ”prästanesan” alltid reserverad åt farmor Signe.

Hemma åt vi aldrig lutfisk som julmat men väl saltlånga och till den kan jag längta än i dag. Den köptes väl in någon gång under inledningen av december hos Agda i byn och sedan fick den ligga i blöt tills lagom sälta fanns kvar. Ett uppkok och sedan serverades långan tillsammans med vit sås, potatis och stark senap och jag säger bara; mums!

När vi ändå är inne på julmaten, är det lika bra att fortsätta på den inslagna vägen och då tänker jag först på kakorna – som utgjorde en mäktig tradition. Mormor Hilda fanns alltid med i baket och hon höll i såväl klenetterna som i goerånen. Ingen kunde få klenetterna eller kort och gott klenorna så tunna och spröda som just mormor och när det gäller goerånen, så bakades dessa i ett järn som sattes in i kökets ”Agaspis”. Även dessa blev så tunna och spröda – och målet var också, att man i princip kunde se igenom kakan och järnets vackra blommönster fanns prydligt avtecknat på det färdigbakade rånet.

Till jul kom varje år Emmy Jönsson och storstädade gårdslängan och när hon lämnade var allt verkligen skinande rent. Emmy stannade även kvar och hjälpte till med julslakten och hon storstädade även vid ett par andra tillfällen varje år. Slakten skedde hemmavid och varje år kom Borg och slaktade minst en gris och det mesta togs säkert också tillvara. Jag minns hur just tant Emmy höll i korvtillverkningen och hur hon knådade färsen som skulle bli till mängder av köttbullar och snacka bara inte om den egna julskinkan och där handlade det i allra högsta grad om ekologisk! Hemlagad leverpastej och hemlagat saltkött och mycket annat lärde man sig tycka om i tidig ålder och en höjdare för mig ännu i dag är stekt lever med lök och lingon därtill. När lever eller blodpudding kommit på tal hemma i Höllviken – ja, då har det dock alltid blivit solklara 1–4 i röstetal och jag har alltid varit helt chanslös i önskningen.

Till vardags åt man husmanskost och det innebar oftast soppor om torsdagar och då kunde det skifta mellan ärtsoppa och ljuvlig skånsk kålsoppa men det kunde också serveras antingen bruna bönor med fläsk eller rotmos med fläsklägg eller oxbringa och allt var hemlagat! Det här var också långt före fiskpinnens intrång i de svenska köken och det var färsk fisk en gång i veckan som gällde. En delikatess till vardags var också den, att vi varje dag alltid avslutade middagen med delikat efterrätt. Oupplysta föräldrar? Ja, kanske men absolut inte med den tidens mått och förmågan att göra varje dag till en liten fest – ja, den förmågan ska väl också premieras, eller...?

Det finns mycket mer att berätta om vardagens vanor och då ibland kanske också ovanor från den tiden och nästa gång handlar det lite om de varubilar som kontinuerligt besökte gårdarna på slätten och till och med en och annan skärslipare som kom och som fick sova över på gällen ibland.