En dagstidnings ansvar

Ystads Allehanda är en anrik tidning. Den fanns redan på Strindbergs tid. Nog kan man se honom, på besök i slutet av 1800-talet i Ystad, sittande med en kaffekopp och med Ystads Allehanda i näven. En grundlig tidningsläsare, lär han ha varit. Stod något han ogillade morrade han. Det han gillade lagrade han i sin hjärna; det kunde komma till användning någon gång i framtiden.

När dagspressen började bli allmän, med början under första delen av 1800-talet, förändrades samhället i grunden. (Lägg naturligtvis till den obligatoriska folkskolan och läskunnigheten!) Att läsa dagstidningar innebar att världen minskade. Det som hände långt borta kom plötsligt mycket nära.

Någon motsättning mellan att beskriva det som var fjärran och det som var nära rådde inte heller. Rådhuset i Ystad eller Vita Huset i Washington kunde utan besvär eller högfärd rymmas på samma tidningssida. Det blev dessutom allt svårare för de som satt på makten att kunna agera som de ville. Grävande journalister har funnits så länge det existerat en dags-press.

idningar har olika färg, olika åsikter i bagaget. Det skapar i bästa fall en mångfald. Men tidningar och andra media har också varit behäftade med svagheter. I ett historiskt perspektiv såväl som i detta nu. Det finns nyheter som medvetet glöms bort, förminskas eller helt försvinner. Det finns filter som silar nyheter, geografiskt och kulturellt.

En folkmassaker i ett litet okänt land på den afrikanska kontinenten har knappast samma ´läsvärde´ som motsvarande – eller mindre – händelse i ett mer näraliggande område.

Blod är tjockare än vatten, geografisk närhet och kultur fungerar på samma sätt. (Just i det här sammanhanget bortser jag från att det givetvis går att tysta ner och ´glömma bort´ nyheter som bygger på händelser på hemmaplan.

Säkert har Ystads Allehanda under årens lopp fått höra olika diskreta önskemål om det lämpliga i att vissa sanningar inte avslöjas. Men jag utgår från att man aldrig har lyssnat på de rösterna!)

Varje år lägger FN fram en lista över det som betraktas som årets mest underrapporterade händelser.

I år tas bland annat utvecklingen mot fred i Somalia upp. Liksom den humanitära krisen i norra Uganda och avväpningen av tidigare soldater i Sierra Leone. Vem har dessutom läst om Grenadas invånares förtvivlade kamp för att återupprätta sin tillvaro efter den svåra orkan som fick namnet ´Ivan´? Få, eftersom inte många tidningar och tevestationer berättat om det.

Argumentationen är den sedvanliga rundgången. Redaktörerna anser att de händelser de inte berättar om inte är säljande, och de som spjärnar emot säger att det givetvis är så eftersom läsarna inte får en chans att klargöra om dom vill veta eller inte.

Det är lätt att påstå att man måste skriva det folk vill ha för att sälja sin tidning. Det enda sättet att bevisa att det verkligen förhåller sig så är att skriva det som anses vara ´icke-säljande´ och se hur resultatet blir.

Naturligttvis kan jag göra den här kritiken vulgär. Vem bestämmer att folk verkligen vill läsa över stora helsidor om vem som ligger med vem i nästa veckas utgåva av någon av de enfaldigaste av de enfaldiga såp-operorna?

Har verkligen journalisterna ingen bättre historia att berätta? En allt större del av den svenska pressen börjar mer och mer bli nån sorts programblad till de meningslösa och förljugna såp-operorna.

På kort sikt kanske den lättaste vägen är den mest lönsamma. Skriv med förakt i pennan om ytligheter! På lång sikt föreslår jag en annan strategi: skriv om det folk inte visste att dom ville veta.