Lars Thulin: En blågul Eurovisionsfinal
Då tänker jag inte först och främst på de ganska udda uppvisningar i nationell humor vi får se. Med undertexten att det är okej att skratta. Och nog är det bättre att vi får fnissa lite åt varandra, i stället för att slåss och bråka?
Under tisdagens semifinal från Liverpool lärde jag mig exempelvis att skorpionfrisyrer och dansande, flöjtspelande dvärgar tydligen är stort i Moldavien. En trend som jag hoppas få se även på våra breddgrader i sommar. Frisyrerna alltså. Inte de flöjtspelande dvärgarna.
Jag förstod också att kroaterna ligger inne med ganska knepig humor. Uppenbarligen är militärisk anti-militarism, sånger om traktorer och musicerande i bara kalsongerna stoff som får det att rycka i smilbanden på Balkan. Ja vars. Jag vill titta bort, men nacken låtsas inte höra.
Att finnar är galenpannor hade man ju på känn, men årets bidrag ”Cha cha cha” (som till min besvikelse inte alls går i cha-cha-takt) är också ett rop på hjälp från det finska dansarskrået. Dansarna förvaras uppenbarligen i stora trälårar när de inte uppträder. Vad gör skyddsombudet? Hoppas de i alla fall får friskt träull i lådan ibland.
”Det här med den europeiska gemenskapen betonas varje år. Det är ju den vi alla samlas för att hylla. Ja visst ja.”Lars Thulin
Ja, det är blixtar och dunder, magiska under, paljettglittrigt knasbollskalas, satir och ironi blandat med blodigt allvar och rökmaskiner inställda på ”svampmoln”. Vilket bisarrt nog kan kategoriseras som ”intet nytt under solen”.
Men en sak berör mig faktiskt, på riktigt: Ukrainatemat. Snyggt genomfört, men inte plakatmässigt. Blågula färger, ukrainska programledare på plats, gripande mellanakter som betonar det absurda i krig och att familjer slits sönder. Tunga grejer, mitt i all glättighet.
Visst, det här med den europeiska gemenskapen betonas varje år. Det är ju den vi alla samlas för att hylla. Ja visst ja.
Men det är för det mesta en fånig, tomt skramlande klyscha. Vad har exempelvis vi i den höga nord gemensamt med en grekisk fåraherde – bortsett, naturligtvis, från en lite ohälsosam fixering vid syrlig fetaost och halloumi? Men det är ju, på något sätt, olikheterna som förenar vår brokiga kontinent.
Och nu, mot bakgrund av krig på europeisk mark, har gemenskapstanken fått ett stråk av allvar som går till hjärtat. Ta bara en sådan sak som att tävlingen fixas av ett helt annat land, eftersom värdlandet är drabbat av krig.
Men ryssarna får inte vara med och leka, för de har varit dumma mot ukrainarna – och ukrainarna är våra kompisar.
Ryssarna blev så sura över att bli diskade att de lämnade organisationen, och har sedan dess inte skickat så mycket som ett julkort.
Man kan förstås diskutera om diskning är rätt väg. Jag menar, det är inte artisterna i Ryssland som för krig – och nog skulle ryska folket ha mått bra av att ha fått skåda den uppslutning bakom det egentliga värdlandet som tisdagens sändning var.
Då skulle kanske även de, precis som jag, ha fått känna ett stråk av värme i sina kalla hjärtan av sten.
