Döda bottnar redan på medeltiden

Östersjön

Trelleborg. Östersjön brukar beskrivas som en sjuk patient. Syrebrist plågar och döda bottnar breder ut sig. Att övergödningen är en bov i dramat är också vida spritt. Men syrebristen skulle inte försvinna om konstgödsel försvann. Det kan havets historia visa.

Lovisa Zillén är forskare på institutionen för geo- och ekosystemvetenskaper på Lunds universitet och är den fjärde föreläsaren i Trelleborgs kommuns föreläsningsserie ”Havet, hamnen och staden”. Hon berättar om ett hav som alltid haft ett känsligt ekosystem, mycket på grund av salthalten. Varken salt eller söt är Östersjön. Och halten förändras hela tiden eftersom det kommer sötvatten från bergen i norr och saltvatten från Öresund.

– Ekosystemet lever under ständig saltvattenstress, menar Lovisa Zillén.

Vid varmare temperaturer breder syrebristen ut sig. Under medeltiden var det så varmt i Europa att man kunde odla vin i England och vikingarna bodde på Grönland. Då var syrebristen hög i Östersjön. Vid varmare temperaturer frigörs nämligen ämnen i botten som ger syrebrist. Mellan 1300- och 1600-talet blev det kallare, den tiden kallas för lilla istiden. Då mådde Östersjön bra.

Växthuseffekten har alltså en skadlig inverkan på Östersjön. Och övergödningen spär på problemet eftersom den ger en syrebrist som skapar ny övergödning. Denna onda cirkel är svår att bryta.

– Det finns många storskaliga idéer om hur man ska syresätta bottnarna igen. Men alla har visat sig extremt dyra och har dessutom fört med sig andra problem, berättar Lovisa Zillén.

En metod som prövats är att använda sig av en stor visp som kan blanda det syrerika vattnet vid ytan med det syrefattiga vattnet på botten. Detta har dock visat sig störa både fiskliv och sjöfarten. Ett annat stort problem var att temperaturen steg i botten och frigjorde ämnen som bara skapade mer syrebrist.

– Det finns inga storskaliga lösningar som fungerar. Det vi kan göra är att minska konstgödsel så att övergödningen går ner.