– Det är inte lönt att oroa sig innan man vet hur det gått

– För flera år sedan hade jag en inflammation i bröstet och jag tänkte att det här säkert var samma sak. Därför drog jag ut på att söka, vilket jag inte borde gjort, säger hon.

Efter ett tips från en kollega tog hon sig till den öppna bröstmottagningen på Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Elisabeth trodde hon skulle få inflammationen konstaterad och få penicillin för att bota den.

– Jag blev bedömd av en sköterska och fick fylla i papper. Sedan kom överläkare Ingrid Tengrup och började känna på bröstet och rita med en tuschpenna. Vad är nu detta? tänkte jag då, berättar Elisabeth.

Efter detta följde en lång rad med undersökningar och resor till UMAS. Mammografi, ultraljud och patologer som tog prover.

I början av september fyllde Elisabeth 50 år och reste till Skottland för att fira. Då hade hon ännu inte fått reda på om hennes bröst var sjukt eller inte. Men åter i Sverige kom den slutgiltiga undersökningen som skulle ge svaret.

– Ingrid kom in till mig och berättade att det var malignt. Det var bröstcancer. Sen frågade hon om jag hade känt detta på mig, och jag svarade att ja, det har jag nog gjort.

Elisabeth tog beskedet att hon hade bröstcancer med ett ovanligt lugn. Kanske för att hon jobbat så länge inom sjukvården, tror hon själv.

– Men jag måste säga att det kändes helt annorlunda och väldigt tufft att själv vara patient i stället för att vara den som vårdar, säger hon.

Hon fick till en början tankar om att hon borde veta allt om sjukdomen eftersom hon själv var sköterska.

– Jag tänkte "Kan jag fråga om det här eller är det dumt?" berättar hon.

Men personalen på UMAS var snabba med att säga till Elisabeth att nu var hon faktiskt patient och inte vårdare, och att hon skulle låta bli att ta på sig för mycket ansvar. Kvällen innan operationen är Elisabeth samlad och lugn när hon berättar om hur ingreppet ska gå till. Inte ett spår av nervositet kan tydas i hennes röst.

– Jag tror jag har bearbetat allt nu och därför kan vara lugn. Men jag vet att jag kommer vara nervös imorgon när jag rullar in på operationen, säger hon.

Hon har bestämt sig för att bara låta läkarna operera bort en bit av bröstet, en så kallad tårtbit.

– Först ville jag direkt ta bort hela bröstet, men min man hejdade mig och frågade läkaren vad skillnaden var på de två procedurerna.

– Då visade det sig att sannolikheten att få återfall av cancern var lika stor om man tog bort hela bröstet som om man tog en tårtbit, säger hon.

Hon har funderat över hur bröstet kommer att se ut efter operationen.

– Jag vet ju att det kommer bli ett ärr och en fördjupning i bröstet, säger hon. Elisabeth åker in till UMAS klockan halv sju på morgonen den 25 oktober. Hon är nummer ett på dagens operationslista. Redan samma eftermiddag ringer hon till redaktionen.

– Jag mår oförskämt bra! Säger hon och låter pigg i luren.

Operationen har gått bra. Elisabeth vaknade upp och mådde inte ens illa som hon befarat att hon skulle göra.

– Jag tog det lugnt, tog några djupa andetag. Efter en halvtimme kunde jag äta kaffe och mackor.

Hon säger själv att hon har hög smärttröskel så hon upplevde inte att bröstet smärtade så mycket.

– Jag har fått värktabletter, och nu spänner det mest lite, säger hon och rör vid det vita förbandet som syns i den randiga tröjans urringning.

Nu ska hon försöka återgå till sitt vardagliga liv. Hon får inte lyfta tungt och när hon går sina omtyckta långrundor med hunden ska hon hålla kopplet i andra handen.

Om två veckor ska hon på det första återbesöket hos läkaren. Då kommer hon få veta om läkaren lyckades få bort allt det sjuka i bröstet vid operationen. Annars kan det bli aktuellt med en ny operation. Men det tänker inte Elisabeth på nu.

– Det är inte lönt att oroa sig innan man vet hur det gått. Jag vill inte tänka det steget, säger hon bestämt.

Det hon själv tycker har varit tufft under resans gång är hur sjukdomen påverkat hennes barn.

– Mina döttrar har tagit det hårt, en av dem har en kompis vars mamma har gått bort i bröstcancer. Så hon undrade naturligtvis om jag också skulle dö, säger Elisabeth.

– Men vi har pratat mycket och haft en öppen dialog. Jag har sagt till dem att inte läsa på internet och jämföra min sjukdom med andras. Varje bröstcancer är unik, säger hon.

Hon är oerhört glad för att hon har en man som stöttat henne och peppat henne genom allt.

– Om jag har varit negativ ibland har Christer varit där och muntrat upp mig. Sagt åt mig att vi får ta en dag i taget. Och vi har pratat mycket om allt hela tiden och det har varit väldigt skönt, säger hon.

Något som Elisabeth har upplevt som mycket positivt ända från första gången hon sökte för bröstont är sjukvårdens bemötande och mottagande.

– Det har varit helt fantastiskt! Det har varit lugnt och harmoniskt och det finns en enorm empati bland alla jag mött, säger hon.

Hon lovordar också all information som hon fått som har underlättat att handskas med sjukdomen.

– Efter första gången jag och Christer blev djupare informerade och fick ställa frågor kändes det som en sten föll från mitt hjärta. Det var så skönt att få allt förklarat så bra, säger hon. Nu väntar en lång läkningsprocess. Elisabeth vet ännu inte när hon kommer gå tillbaka till jobbet. När såret från operationen läkt ska hon börja gå på strålbehandling varje dag från måndag till fredag. Sen blir det täta kontroller i många år framöver för att kontrollera att inte cancern dyker upp igen.

– Mina tips till andra kvinnor som får beskedet om bröstcancer är att de ska försöka se på det positivt. Jag har haft mycket hjälp av mental träning.

– Det gäller att ge sig tid för sig själv och göra det man tycker om, trots att man fått diagnosen. Jag har själv ett eget otroligt vackert smultronställe utanför Vilhelmina. Dit färdas jag i tanken och finner ro när det är jobbigt här, säger hon.

Emma Olevik