De gick sexton mil ihop

TRELLEBORG. – Att känna var gränserna går, och testa vad man själv går för, det gillar jag, säger Anita Lindgren.

Och under de fyra dagarna i slutet av juli som marschen varade fick de verkligen känna på det. Tempot var mycket högre än vad de hade förberett sig på när de tränat hemmavid, och eftersom de gick i en grupp fick de inte heller sacka efter – gruppen skulle hålla ihop. Men efteråt är Clarence och Anita Lindgren mer än nöjda med sin insats.

Fyradagarsmarschen startade för 93 år sedan som en sorts mandomsprov för den holländska militären. Idag kan alla som vill delta. Anita och Clarence Lindgren arbetar på Tullverket och marscherade därför i en grupp om 220 personer med tullpersonal från cirka 22 olika europeiska länder.

Från början var idén Anitas. Hon fick höra om marschen för flera år sedan och i år var det dags att göra slag i saken och locka med Clarence:

– Ja, jag sa "om du inte följer med så åker jag själv".

Så Clarence följde med. "För kärleks skull", säger han. I efterhand beskriver han marschen med 45 000 deltagare en gigantisk folkfest. När de startade klockan fem på morgonen var staden Nijmegen full av människor som dragit ut sjuksängar från sjukhuset så att patienterna kunde titta, många hade lyft ut bord och stolar och åt frukost med levande ljus intill vägen där de marscherade.

Varje dag gick de i uppemot åtta timmar, dagsetappen var fyra mil. Och det kändes. Clarence Lindgren beskriver hur de inte direkt var andfådda men däremot hade ont och blev stela i musklerna efter en hel dags gångmarsch. Men skador klarade de sig ifrån, förutom att Anita fick en blåsa på ena foten.

Nu diskuterar de huruvida de ska delta i nästa års marsch. De tvekar fortfarande och Anita konstaterar att de jobbiga bitarna tenderar att falla i glömska så fort ett lopp eller annan strapats väl är avklarat:

– Man har ofta dåligt minne efteråt.