Dansen förde oss genom Skåne

I årskurs åtta var olika ”scutt” inkörsporten till just dansen och efterhand arrangerades det också riktiga skoldanser i gamla gymnastiksalen – á la ”Grease” och Rydell High School – på Läroverket. Jag minns också att olika lärare agerade vakter på dessa danstillställningar.

Från skoldansen där bar det vidare om somrarna – med mopedens hjälp – till Casinot på Falsterbohus och jag minns att vi lastade mopparna med tält och campingbord och så slog vi helt enkelt läger över helgen. Casinot erbjöd något helt nytt med flower power-bilder rullande live på väggarna – till tonerna av antingen Janis Joplin, The Who, Santana eller Joe Cocker. Populärast var nog ändå Scott McKenzie och ”If you're going to San Fransisco”. Det var fortfarande något år kvar tills Beatlarna äntrade Falsterbohus 1967.

Discoteque växte fram lite varstans och i Trelleborg blev Lars-Olof Flink i miniformat vad Dan Walterström var och blev i Malmö. Etiquette på Östergatan i just Flink-regi – möjligt att Lars Persson från Fjärdingslöv också var med – blev klassisk discoteque-mark under något år och ytterligare lite längre fram i tiden blev Henrik VIII på Flockergatan innestället nummer ett i sta'n. När vi åkte till Malmö – ja, då besökte vi både Klubb Bongo, Swing Inn och Maxim Studentdisco ovanför Scaniabiografen på Södergatan.

Fram tills dess var väl jag och Tülle – alias Lennart Anselmsson – nästan alltid tillsammans och i takt med att körkorten kunde räknas in, skiftade vi också om att köra till olika dansställen och då var vi ytterligare några kompisar med i hanteringen. Men så kom Gunilla in i Tülles värld och med henne ganska snart också Johan och då blev det naturligt också ett ganska abrupt slut på utelivet enligt gammalt mönster för hans – eller ju för vår del.

Gunilla och Tülle blev inte bara ett par då utan de lever lyckliga tillsammans ännu idag och till Johan – som förresten är biträdande professor och docent vid Ekonomihögskolan knuten till Lunds Universitet – har även Therése och Josefin sällat sig.

Ungefär samtidigt kom ett glatt gäng från Trelleborg och anslöt för spel i Skegrie BK, där jag höll till sedan tidigare och tillsammans hade vi några roliga år – både på och utanför fotbollsplanen. Förutom fotbollen hade vi dansen som en gemensam nämnare – bland en och annan ytterligare...

Till detta härliga gäng trelleborgare ber jag få återkomma längre fram.

Varje dansställe hade sina specialdagar och typiska söndagsställen var till exempel Tingvalla i Tomelilla, Silverdalen i Södra Sandby och Idrotten i Ystad. Lika säkra lördagsställen var Erikslust, Baldakinen, Rosenhagen, Amiralen samt Granhyddan och Höllvikens Dansrotunda men de båda sistnämnda gällde bara om somrarna. Hur det var med Skurups Hotell minns jag inte men jag tror lördagen gällde även där.

Höllvikens Dansrotunda var en riktig sommarpärla och dit vallfärdade danslysten ungdom från hela Skåne. Dansgolvet lär ha fått betyget ”det bästa i hela Sverige” och det var ofta smockfullt en lördag kväll. Speciellt om Bosse Wickström och hans ”Wickers” hade funnits på affischerna i Skåneland inför lördagsdansen. Ibland trängdes man vid ingångarna till dansbanan söderifrån och jag har för mig att taket nådde en bit utanför dansgolvet och där det var stenbelagt.

Det fanns också gott om bord runt dansbanan och där serverades väl det mesta, när det gäller drycker. Hur det var med mat vet jag inte riktigt men har för mig att den något äldre publiken brukade beställa in en smörgås och/eller kakor till kaffet.

Vi var ju inte där varken för att äta eller dricka utan för att just dansa och vi hade alltid roligt på rotundan. Nyckelhålet nämndes aldrig vid den tiden men när man väl började kalla palatset så – ja, då hade det med formen på dansbanan att göra – som var precis som just ett nyckelhål.

Flyttade själv till Höllviken 1985 och tror att elden efter en studentfest ödelade byggnaden två år senare. Tyvärr men samtidigt hade folkfesterna där tagit slut redan flera år tidigare och rotundan hade säkert inte fått plats i dagens sanerade stadsplan.

Det fanns ett stadigt dansgäng från själva Höllviken och de var samtidigt fotbollsspelare i Gif. Främst av alla på dansbanan var kanske till och med Giffarnas väl meste spelare genom tiderna; Arne Ekstrand och Arne stod sällan över någon dans och var också oftast upptagen, när det var damernas tur att bjuda upp. Andra hemmalirare som väl alltid fans på plats var Nils-Ove Jeppsson, Leif Sjölin och Thomas Ekdahl.

Sena kvällar kunde man avrunda snett över gatan på Annikabaren med en korv och om jag inte minns helt fel – specialiteten i baren var en ”nattparisare”.

Det finns långt mer att komma med från dessa nöjsamma, senare tonår och ungdomsår och dessa kommer också fylla ytterligare kåserier, innan det snart är dags att föra upp lumpen, P7 och Ystad på agendan.