Bullerbykänsla med förhinder

De behövde inte nödvändigtvis vara knutna till lantarbetarfamiljer med stora barnkullar och sådana fanns det gott om i byarna vid den tiden men självklart gick problem ibland hand i hand.

Det var inte ovanligt att det i varje by fanns någon familj med upp till både åtta och tio barn eller till och med fler men oftast var det fantastiska människor som fanns bakom som föräldrar.

I minnet kan storfamiljer i både Östra Värlinge, Hammarlöv, Maglarp och Västra Tommarp plockas fram som var något utöver det vanliga. Familjer med många barn men alla dessa var garanterat rena och hela och flera dessutom utrustade med några riktiga läshuvuden. Där gick det verkligen ingen nöd och på något sätt fick papporna det att gå ihop ekonomiskt och mammorna det rent praktiskt och funktionellt hemmavid och man måste vara full av beundran för dessa människor. Både när det gäller de vuxna och när det gäller barnen.

Oavsett om det nu fanns en stor harmoni och Bullerbykänsla kanske i stort kring skolgången, så led många barn helvetets kval i skolan, på väg till skolan eller på vägen hem. Vi vet att barn, precis som vuxna, kan vara planerat elaka och i ett segregerat samhälle är det heller inte ovanligt att elakheten frodas.

Det handlade i allra högsta grad om just ett segregerat samhälle vi då levde i. Precis som nu fast nu i en annan skepnad. Var och en kände säkert sin plats och status på bya-stegen och var man som barn lite udda – ja, då kunde det vara "kört".

Vi pratar om tider när ingen kände till ordet mobbning men där ordet säkerligen fick grogrund till vad det står för i dag. Skillnaden då jämfört med i dag var bland annat den, att läraren och vuxna i allmänhet ofta bejakade mobbningen och det skulle inte mycket till för att vi andra barn skulle märka nyanseringen. Det kunde låta oskyldigt men skillnaden låg i just tonfallet och kränkningen hos läraren eller andra vuxna var tydlig.

I värsta fall kunde det handla om ren tortyr och minnet fastnar med fasa hos en flicka som hade det svårare än de allra flesta andra. Vi kan kalla henne för "Barbro" och hon måste ha haft ett rent helvete till barndom. Det gick inte en dag, knappt en timme, en minut eller ens en sekund av hennes skoltid utan att någon retade henne. Det kunde vara för att hon kanske uttryckte sig lite udda, för att hennes föräldrar kanske var några år äldre än många andras, för att hon kanske därmed också kläddes lite udda men egentligen berodde det nog i grunden bara på att Barbro var ett offer för den tiden.

Ingen lärare i världen hjälpte henne eller hennes föräldrar utan alla bara stod och tittade och gapade som om inget hade hänt. Mobbningen eskalerade under högstadietiden och minnet är starkast kring bussturerna till och från Trelleborg och ännu i dag kan man minnas de tragiska scener, där Barbro springer fram och tillbaka i bussen för att försöka få tag i sin kastade mössa.

"Du själv då, var inte du med i mobbningen av Barbro?"

Den frågan har ställts retoriskt många gånger och i grunden måste tyvärr svaret bli "Jo!" Svaret måste bli så, eftersom man ju inte visade kurage eller mod och inte ingrep och inte tillrättavisade dem som ledde mobbningen men svaret blir ändå också "Nej!" och då menas ett eventuellt eget deltagande i den dagliga terrorn och det är möjligt och förhoppningsvis så, att det helt enkelt kändes fullständigt fel att ge sig på en stackars försvarslös tjej som Barbro men oavsett: helt säkert påverkade orättvisan och övertrampen oerhört och den starka upplevelsen i sig har garanterat också bidragit till en sund människosyn i stort och ännu i dag kan jag se en Barbro i utsatta barn eller människor i stort.

Mitt rättvisetänk i stort grundades därför med hjälp av just Barbro och det erhölls orättvist gratis och priset hon fick betala var i allra högsta grad både oskäligt och inhumant.

Det kändes väldigt skönt när jag i vuxen ålder för ändå ganska många år sedan sprang på Barbro inne i Malmö. Förutom livet i största allmänhet kändes det för mig naturligt att tala om skoltiden och hennes situation då och svaret hon gav mig, kändes samvetesbefriande – till en viss del och Barbro sa då ungefär så här:

– Jo, visst var väldigt många dumma mot mig alltid och jag var oftast väldigt ensam och ledsen MEN du ska veta att jag upplevde aldrig någonsin att du var med och retade mig.

Det känns också bra att veta att Barbro med tiden hittade en roll här i livet, gifte sig och fick barn och fick ett ansenligt jobb en bra bit hemifrån. Om mobbningen trots allt ytterligare förföljt henne genom livet – nej, det får man verkligen inte hoppas men man vet aldrig och en gång hackkyckling alltid hackkyckling, eller…?

Nu lämnar vi skolan för en tid men vi kommer tillbaka och det finns mycket mer att redovisa. Nästa avsnitt kommer bland annat att handla om mängder av snö och skridskoåkning på Flinten och Ysle mosse. Någon undrade över krönikor under semestern i Algarve nästa vecka men er kan jag lugna och två ytterligare krönikor på rad ligger redan klara.