Brått när julkorten ska hitta hem

Brevbärarna tittar förhoppningsfullt ut genom postkontorets fönster och konstaterar att det är en utmärkt dag för utdelning.

Kristina Nilsson ser oförskämt hälsosam ut. Så har hon också jobbat som brevbärare sedan 1988. Arbetsdagen börjar klockan halv sju med att sortera julkort. Sedan "kammar" hon, det vill säga sorterar all post efter adress och namn. Hon har inga problem att prata med sina kollegor under tiden.

– Armen går dit den ska redan innan jag hunnit tänka, säger hon och skrattar.

Före rundan laddar hon med ett par smörgåsar tillsammans med sina arbetskamrater. Röda kinder, glada skratt. Det verkar som att brevbärare är ett yrke att fastna för, trots att det blir tungt ibland.

– Jag skulle inte kunna ha ett arbete där jag inte får vara ute. Det är en stor frihet.

Kristina Nilsson har postnummer 53 som ansvarsområde, vilket innebär ungefär 550 hushåll. Hennes runda tar mellan tre och tre och en halv timma. Inte nog med det. Hon cyklar till och från hemmet i Gislöv, 25 minuter enkel väg. Till det kommer ett stort antal trappsteg under arbetsdagen. Med andra ord har hon inget träningskort.

Vädret är viktigt. Det är bland det första hon kontrollerar på morgonen. I höst har det varit gynnsam väderlek; milt och fritt från snö och halka.

– Regn och blåst är definitivt det värsta.

Kristina Nilsson är snabb. Innan jag ens tänkt tanken att fatta cykelstyret är hon uppe på tramporna. Innan jag hunnit svänga fumligt har hon tagit den tvära svängen som om cykeln hade en svängradie som en trehjuling. Hon rumstrerar vant om i väskorna efter hand.

Turen går från Hesekillegatan, in på Engelbrektsgatan och Johan Kocksgatan. Va, finns det post däri? I en utplacerad låda har en bilburen kollega kört buntar som hon inte får plats med i väskorna.

I en del uppgångar hänger hyacintdoften tung och granar, tomtar och paket pyntar hörnen. Plötsligt börjar en hund skälla inifrån en lägenhet och Kristina Nilsson rycker till. Klyschan om brevbäraren och hunden blir bekräftad.

– Två kollegor blev nyligen bitna av hundar. De känner att vi inkräktar på deras territorium.

Vanligtvis bär Kristina posten på armen, likt en servitris bär tallrikar. Men inte i julkortstider.

– De bara halkar av, säger hon.

Dessutom brukar hon lägga stora kuvert sist så det blir lättare att bläddra, men julkorten letar sig in mellan allting.

Mer än en gång får Kristina Nilsson hejda sig och springa upp för en trappa igen.

– Här var ju ett kort till!

Den värsta typen av brevlådor är enligt Kristina Nilsson de platta med smala luckor som en del villaägare har. Eller inkast som sett sina bästa dagar.

– Ibland får man hjälpa till med knät för att få in posten!

Fastighetsboxarna som finns på bottenplan i nyare hyreshus är att föredra.

Ett och annat ansikte syns nyfiket betrakta brevbäraren genom fönstret.

Men julkort är tydligen inte bara uppskattade.

– Jag är trött på julkort! Kan man inte bara ringa och säga hej istället för att skicka julkort en gång om året till folk man knappt känner, säger en dam uppgivet som får sin post direkt i handen.

Christina Palmgren