Blond Carmen försöker få kontroll
Bizets ”Carmen” är skriven i Spanien på 1800-talet, en romantisk tragedi centrerad runt en mörkhårig romsk skönhet. Malmö Operas turnéversion är förflyttad till svensk samtid där ordningsvakten Don José förälskar sig passionerat i food truckservitrisen Carmen. Som är blond.
– För att inte fastna i gamla fördomar och exotism kring den frisläppta kvinnan som lever utanför ramarna, så har det konstnärliga teamet valt att göra henne till vilken annan tjej som helst, berättar Emma Sventelius, ung Lundafödd mezzosopran som spelar Carmen.
Turnén inleddes i somras, med gratisteater i Malmös ytterområden, delvis från ett lastbilsflak. Nye operachefen Michael Bojesen har som uttalat mål att föra ut operan till folket.
– Frågan var hur det skulle tas emot i Malmö. Men det funkade bra, berättar Emma Sventelius.
– Det är betydligt mer krävande att vara ute och sjunga i regn och rusk. Men det var kul att göra, inte minst för att många i publiken bara stannat till för att något var på gång. Barn stod och ropade till oss, och många människor hade mycket lite förkunskaper om ”Carmen” eller opera över huvud taget.
På ett sätt är ”Carmen” ett bra ställe för den nyfikne att möta operan, på ett sätt inte.
– Mycket av musiken är så välkänd att många kan trudelutter från den utan att veta att det är ”Carmen”, säger Emma Sventelius. Men man kan inte säga att det är en bra barn- och familjeopera, eftersom historien är så brutal.
Att flytta stycket till vår samtid har inte tonat ned brutaliteten – snarare tvärtom.
– Vi har jobbat för att ta bort all känsla av ”dockskåp”, som det kan bli när det utspelas på 1800-talet i en kultur och strukturer i samhället som vi inte kan relatera till. Det blir för lätt att skärma sig från människoödena då. Vi sätter hellre ljuset på att det här är historier som pågår runt om oss hela tiden, men som vi kanske väljer att inte se.
Att spela Carmen lite på tvärs mot hur den romska kvinnan ”ska” porträtteras är inte oproblematiskt, menar Emma Sventelius.
– Jag har sjungit arior ur ”Carmen” som konsertnummer, och då har det känts svårt att inte fastna i den här stereotypa, kvinnliga förförargrejen.
– Men nu ser jag att hon spelar den här flörtiga förförerskan som ett slags försvarsmekanism. För att få kontroll och makt över sitt eget liv. Och det är det enda vapen hon har. Men hon vet också att det är flyktigt; makten som sexuellt objekt ges bara av omgivningen och kan när som helst tas ifrån henne. Medvetenheten om det gör henne otroligt sårbar.
Emma Sventelius bestämde sig tidigt. Som 14-åring lyckades hon få en prao-plats på operan i Stockholm. Och blev förtrollad.
– Min handledare, hovsångerskan Ingrid Tobiasson, tog med mig i alla lägen, berättar Emma. Det kändes som att kliva in i en annan värld. Operan var som en stor fabrik, där sångare och musiker och balettdansörer jobbade i ett rum, i ett annat gjorde de peruker, i ett tredje sydde de kläder eller byggde kulisser. Och alla dessa expertiser jobbade för samma mål; att framföra en storslagen konstform.
– Det var också häftigt att följa hur hon blev en helt annan när hon klev ut på scenen. Hon kunde bli vem som helst.
– På en scen kan man få leva ut alla de känslor som de flesta antingen aldrig får vara med om, eller håller inne med. Och det är både förhäxande och befriande. Det kan vara fula och äckliga känslor från det allra djupaste och mörkaste i en människa. Det är kittlande och fruktansvärt men samtidigt väldigt befriande att få ge uttryck för, för det är saker som alla bär på.
