"Blå musik sätter själen i dallring"

Två saker kan man vara rätt säker på nämns i förbindelse med Svante Sjöbloms namn, i tid och otid. Att han är så ung - 24 år - och sjunger blues med en röst så djup och mörk att den verkar komma från den amerikanska södern för så där hundra år sedan. Det är inte utan att Svante själv är rätt trött på det. Eftersom det oftast används som ett slags invändning.

- Tydligen så borde jag inte kunna låta så, konstaterar Svante. Klart att man har sina manér, men det har ju alla. Man blir präglad av det man lyssnar på.

- Och att jag sjunger basigt, vad ska jag göra åt det? Nästa platta får väl bli falsett! skämtar Svante.

Vad Svante lyssnar på är inte det vanliga för hans generation. Gammal ruffig countryblues, fingerplockad banjo, gråtande steel guitars. Men även annan skrovlig, uttrycksfull musik. Han nämner, på tal om hitmusik, att i en rättvis värld borde Tom Waits ha haft gott om hits - bortåt 300, så där.

Modernt radioskval har alltså inget att erbjuda 24-årige Svante Sjöblom. Följaktligen finns det ingen radio i det lilla huset i västra Vemmerlöv där Svante bor. Eller, det finns en gammal radiomöbel av 60-talsmodell, men den står där bara för att den är snygg - och för att den har inbyggd vinylspelare.

- Ett tag lyssnade jag på radion för att hänga med i vad som hände inom musiken. Men det lade jag ner - jag blev bara deprimerad!

Det är något med melankolisk, "blå" musik som sätter själen i dallring, men exakt varför den känns så mycket mer angelägen än glad och uppåt musik är inte lätt att sätta fingret på, menar Svante.

- Jag lyssnar ju på mycket "glad" musik. Men jag blir rätt glad och upplyft av blues också. I alla fall om det är en bra låt. Man kommer ändå inte runt att en så ung kille så stilsäkert fördjupat sig i en nästan museal musikstil. Men bluesen som uttryckssätt är inte omodern i Svantes ögon. Snarare tidlös.

- Vi har fortfarande våra problem som behöver komma till uttryck. Vilka dina är vet jag inte och jag tänker verkligen inte berätta om mina! skrattar Svante och skakar på huvudet.

Att den melankoliska musiken hjälper honom att få ur sig sorger och bekymmer, det kan man ta för givet.

- Särskilt med min nya trio, nickar han. Man behöver skrika lite ibland. Och det är inte lika kul att skrika till folk om man inte står på en scen!

Svante Sjöblom har nämligen vänt sig i nya riktningar, efter att länge ha utforskat den folksiga, akustiska bluesen, spelad med akustisk gitarr, banjo eller lap steel-guitar. Där har han kunnat mana fram Mississippi John Hurts ande, eller Skip James, eller Leadbellys. Men plötsligt kände han "varför stanna där?" Nu går Svantes musik allt mer åt det elektriska.

- Det är ren punkblues, berättar han. Otroligt hårt!

- Det ger en helt annan respons live, folk gillar hårda grejor med drag.

Att det sedan gör musiken mindre nyansrik, det struntar han i. Åtminstone för ögonblicket.

- Jag vill inte ha nyans eller dynamik, bara fullt ös! skrattar Svante.

Det är också den stilen som skulle få råda om han i dag spelade in en uppföljare till solodebuten från i vintras: "Guess My Troubles Just Begun." Den hemmasnickrade plattan, gjord hemma i Svantes vardagsrum, kök och badrum samt utgiven på Malmöbolaget Rootsy, räknar han som en stor framgång, även om den inte sålt några tusentals exemplar.

- Det hade jag aldrig räknat med att den skulle göra. Men bara det att jag faktiskt fick göra en platta är en personlig framgång. Och att den blev recenserad i så många tidningar. Det är inte självklart att en bluesplatta blir det. Paradoxalt nog är inte Svante Sjöbloms dröm att livnära sig på musiken. Åtminstone inte på den ibland ganska tröstlösa nivå av långa bilfärder mellan smågig som en artist måste befinna sig i åratal innan man - eventuellt - slår igenom på bredare front. Svante utbildar sig till möbelsnickare just nu, och som snickare tänker han jobba. Åtminstone på halvtid. Så att musiken kan fortsätta att vara "en kul bonus", snarare än ett sätt att få mat på bordet.

- Det är inte så att snickeriet är en "plan B", jag tycker att det är lika roligt, säger Svante och beskriver:

- Att göra någonting konkret med händerna, det är häftigt. Och det är rätt praktiskt att kunna också. behöver jag något så kan jag göra det, säger Svante, som byggt en egen lap steel-gitarr och precis konverterat en spegeldörr till nytt kaffebord.

Nu har han det rätt "gött".

- Jag väljer de spelningar jag vill göra, annars snickrar jag i stället, säger han. Jag har inte haft en tråkig spelning på hur länge som helst.

- Det är inget jobb, ingen hobby, men blodigt allvar, säger Svante Sjöblom.