Bengt-Inge – i bokens tjänst

Nästan alla på stan vet hur han ser ut. Men ganska få vet vem Bengt-Inge är. Svaret kan jag ge här genast genom denna intervju.

Alla som besökt bokhandeln någon gång har sett den välklädde mannen med det gemytliga leendet, mustachen och fått prov på hans sociala talanger.

Han får kunden att trivas och inspirerar till att köpa några nya romaner, barnböcker eller facklitteratur.

- Jag växte upp i ett hem på Öster. Far, han hette Nils, jobbade, precis som så många andra på den tiden, på gummifabriken. Min mor Anna var hemmafru. Vi är fem syskon, Ingegerd, Leif, Bertil, Ulla och så jag, berättar Bengt-Inge när han tar en paus mellan arbetspassen på sin arbetsplats, Söderslätts bok och papper, som i dagarna laddar för årets bokrea.

Att han skulle slå sig in i ett yrkesliv i litteraturens tjänst var inte på förhand givet. Bengt-Inge närde inga storslagna framtidsdrömmar när han var liten. Men undan för undan stod det klart att han skulle ägna sig åt bokkommersen, bli en vägvisare till såväl vackert inbundna klassiker som populära deckare i pocketformat.

- Kontakten med böcker skapades när jag och en klasskamrat tillsammans fick ansvara för skolbiblioteket och skötte utlåningen på Östra skolan. Men jag hade aldrig en tanke då på att stå i bokhandel. Det kom först senare, säger Bengt-Inge.

Efter nioårig grundskolaväntade allvaret. Det var dags att ge sig ut i arbetslivet för pågen Bengt-Inge. Vuxenlivet tog sin början.

Först blev han lärling på det sedan länge nedlagda Trelleborgs tryckeri, som låg på adressen Nygatan 90, borta vid Kapellgatan. Därefter blev han typograf och behärskade konsten att hantera alla typer, det vill säga blybokstäverna.

- Jag fick göra allt möjligt på tryckeriet. Mellan varven rullade jag nytryckta lotter. Arbetsplatsen blev en perfekt skola.

Den som verkligen fick honom att vända blad i karriären var John-Olof Löfberg, dåvarande bokhandelschefen och Anders Löfbergs pappa.

- Jag fick reda på att det blev en tjänst ledig och hörde om jag hade chans att få den. John-Olof var i tryckeriet ofta och det var där jag kom i kontakt med honom. Han var en storkund där och pratade yvigt, ja nästan så att han hade nävarna uppe i ens ansikte. Han var färgstark, säger Bengt-Inge och fortsätter i nästa andetag berätta vad legendariske Löfberg sade till sin fru Inga Lisa när hon frågade vem killen var som hade möjlighet att få arbete i bokhandeln.

- Han lär ha svarat sin fru: "Det vet i katten vad han heter, men han jobbar på tryckeriet". Tjänsten fick jag och i november 1971. Då blev jag bokhandelsmedhjälpare.

Betyg eller det som nästan krävs på minsta lilla sommarjobb i dag - ett CV - var det allsinte tal om.

Det enda Bengt-Inge behövde göra var att läsa en bok.

- Jag läste Öar i strömmen, Ernest Hemingways roman, berättade för John-Olof vad jag tyckte. Sedan fick jag jobbet! Jag fick ett arbete som jag fortfarande tycker är fantastiskt.

När Bengt-Inge inte säljerböcker, kontorsmaterial, gratulationskort eller cd-skivor så kopplar han av. Fritiden tillbringas en del utomhus, på cykel. Tidigare hade han en träbåt, en Lallerödssnipa, som han och hustrun Christel bland annat besökt den danska skärgården med under några tidigare somrar. Båten slukade dock för mycket av tiden och Bengt-Inge gjorde sig av med den, men saknar samtidigt tiden när han kunde ge sig ut på havet.

- På min lediga tid kollar jag förstås på fotboll. Favoritlaget är Manchester United. Hemma har jag mitt hjärta i TFF och jag håller på IFK Trelleborg, handboll, säger Bengt-Inge som också håller på Stavsten där han spelade handboll i Stavsten i unga år.

Tiden i bokhandeln har gett Bengt-Inge många höjdpunkter. Inte minst alla Bokens dag som han har fått uppleva. Hågkomster från tjuriga, sympatiska, diviga, malliga, härliga och primadonneaktiga författare.

- Björn Ranelid är härlig, både som författare och person. Jag känner till honom ända sedan han spelade i TFF. Bo Setterlinds besök på Bokens dag blev en kulmen. Särskilt när han framförde Drömmens skepp, en text han själv skrivit, ackompanjerat av Staffan Percy som tonsatt stycket. Man bara satt häpen över att det var så bra. Publiken var andäktig.

Mindre bra tyckte Bengt-Inge om Kjerstin Dellert, senast uppmärksammad i tv-serien Stjärnorna på slottet.

- Jag har inget emot henne som artist. Men hon bara klagade. Så fort hon kom och det skulle repeteras inför Bokens dag-evenemanget var det fel på allt. Ljudet, ljuset, lokalen. Hon charmade publiken och var kanon. Men jag gillade inte hennes överdrivna krav. Jag brukar vara tyst, så in i helsike dimplomatisk, Men när jag skulle skjutsa henne till hotellet kunde jag inte hålla mig, utan sade vad jag tyckte och tänkte, säger Bengt-Inge med ett skratt.

- Mer säger jag inte.