100 mil från dig

Det är lördagseftermiddag och lastbilen står färdiglastad vid Palms åkeri i Trelleborg. Socker, djurfoder, pergogolv och skyddslister ligger redo för en lång färd mot nordligaste Sverige. Trots den begynnande lilla kulan på magen svingar sig lastbilschauffören Albin Larsson smidigt upp i förarsätet. Efter 24 år i branschen sitter det mesta i ryggmärgen. Från stereon strömmar Thor Leifs och som ytterligare sällskap i den ensamma hytten har Albin inrett med en kruka gula plastblommor, tärningar i plysch och en hel uppsättning vaniljdoftande wunderbaums.

Men Albin är långt ifrån någon ensamvarg. Han hinner knappt ratta ut lastbilen från åkeriets parkering förrän mobiltelefonen ringer och lastbilshytten fylls av högljutt snack och porlande skratt.

– Var är du?

– Jaha, jo då så att. Vi ska till Umeå som det ser ut nu.

Mil efter mil efter mil efter mil betas av. Naturen är prunkande ljusgrön och rapsen nästan självlysande gul i den kraftiga vårsolen.

– Det är så vackert att köra genom Sverige så här års, säger Albin. Fast egentligen gillar jag alla årstider lika mycket, även om det kan vara lite jobbigt när det är snöstorm och drivis på vägarna, tillägger han.

Det ena kassettbandet med dansbandsmusik avlöser det andra.

– Nu får du inte spela dina jäkla dansband sa frugan till mig innan vi åkte, berättar Albin. Men jag är som jag är.

Albin har tidigt under resan bestämt var dagens måltider ska ätas. Första anhalten är Gyllene skytten i Skillingaryd.

Det är stor skillnad på krogarna längs med vägen och man lär sig snabbt vilka ställen som gäller, säger han. Där det står många lastbilar parkerade är det oftast bra mat.

Kanske har han turen att stöta på någon kollega och få en pratstund.

Inne på restaurangen sitter ett gäng välmående män och skyfflar i sig mindre hälsosam så kallad husmanskost från vägkrogens klassiska meny. Albin nickar mot några och hälsar diskret, men det är ingen av de närmaste som är där, så han slår sig ner vid ett ensamt bord.

Måste man vara macho när man är lastbilschaufför?

– Nja, det vet jag inte direkt. Men det är klart att vissa vill visa sig tuffa och berättar historier som mest känns som snack. Det finns en person som alltid stoppas av polisen till exempel och skrävlar på om det. Men jag är övertygad om att han hittar på nästan allt.

Lastbilschaufförens körschema är hårt reglerat sedan ett par år tillbaka då nya EU-regler infördes. Max fyra och en halv timme får köras i ett sträck. Sedan krävs ett stopp på minst 45 minuter. Total körtid är nio timmar per dag. Att köra bara ett par minuter för mycket kan resultera i höga böter. Albin morrar lite över den hårda kontrollen.

– Ibland kan det vara svårt att planera sin körning så exakt på minuten, säger han. Visar färddatorn nio timmar så är det bara att stanna och ta kväll, oavsett hur långt ifrån civilisationen du befinner dig. Det kan kännas surt ibland.

Albin har kört mellan Trelleborg och Norrland så gott som hela tiden under sina drygt 20 år i yrket. Han trivs med livet på vägarna och blir rastlös om han måste vara hemma under längre perioder.

– Jag har aldrig upplevt jobbet som långtråkigt, förklarar Albin. Möjligtvis kanske om man tvingas sitta och vänta länge på att få lasta av eller på. För mig är det ett fantastiskt jobb med mycket frihet och äventyr.

När man åker samma sträcka år ut och år in borde man lätt bli hemmablind och inte lägga märke till omgivningarna. Men för Albin är det tvärtom. Han ser sig omkring i landskapet medan han kör och kommenterar det som hänt sen sist.

– Här har de nyligen planterat skog mellan de norrgående och södergående filerna, meddelar han på E4 mitt i mörkaste Småland. Jag blir så jäkla förbannad. Man ser ju inte vem man möter och kan inte hälsa.

Datorn visar åtta timmas körning och arbetsdagen börjar närma sig slutet. Albin har bestämt att det blir lagom att övernatta i Sala. Då ringer telefonen och en kollega upplyser om att det är cruisingkväll i Gävle och de är några stycken som träffats där.

– Så förbannat typiskt, säger han besviket. Tänk om jag vetat om det innan, då hade vi kunnat köra på lite snabbare. Så jäkla typiskt.

Albin parkerar bilen på en rastplats med tillgång till toalett i utkanten av Sala. Här ska han tillbringa natten i den smala sängen bakom förarsätet.

– Tyvärr är det en hel del skit längs vägarna, berättar han.

– Folk som sprutar in gas i luftintagen och sen bryter sig in och tar plånboken när chauffören tuppat av. Sen är det vissa som försöker stoppa en och låtsas att de vill köpa diesel, för att kunna råna en. Det är trist, även om jag inte själv blivit utsatt.

Vad är det starkaste minnet från alla år som chaufför?

– Det var väl den gången när bilen brann upp, säger Albin. Plötsligt stod man på E4:an med väskan i hand och såg hur släpet och hytten, ja hela skiten, brann upp. Jag fick lifta hem. Det blev ett rätt abrupt slut på den turen kan man säga.

Till frukosten serveras kaffe bryggt på den monterade Scaniabryggaren i lastbilshytten. Till det ett par ost- och kaviarmackor och juice som dricks ur paketet. Efter den tidiga frukosten bär det av norrut igen.

När Albin passerar Sala ringer hans fru Ika. Albins tonfall blir allvarligt.

– Har det hänt nåt, frågar han oroligt.

Det visar sig att gravida dottern Johanna drabbats av blödningar och andnöd och man misstänker havandeskapsförgiftning. Albin lyssnar länge och lägger sen på.

Dansbandsmusiken dämpas för en stund och Albin kör under tystnad.

Ganska snart bryts stillsamheten igen av Albins mobilsignal. Det är dags att göra planer för kvällen. Han bestämmer med kollegorna Björn och Robban att möta upp i Umeå.

– Förra Valborg var vi ett gäng Skånechaufförer som satt i Umeå, berättar han. Vi träffades och tog en öl och käkade. Man måste ju få roa sig lite emellanåt, tillägger han och ler. Det här är ju större delen av mitt liv.

Björn och Robban har snackat sig varma om gårdagens cruising. Det var tydligen många kollegor som passade på att stanna till i Gävle för natten och ta en öl och kolla på bilar tillsammans. Albin kan inte låta bli att svära över att han inte hann dit själv.

– Men det är så det funkar i den här branschen, konstaterar han. Ibland är man rent ensam och ibland har man 20 kompisar med.

Men stämningen i hytten lättas upp igen när sonen Hampus ringer. Han håller på att bygga en verkstad i grannbondens gamla stall och behöver pappas instruktioner. Albin ger tips och berömmer stolt den händige sonen. Familjen är van vid att om man ska umgås med Albin är det per telefon som gäller.

Vid Armsjön strax söder om Sundsvall kliver en trafikpolis ut i vägrenen och vinkar in lastbilsekipaget. Polisen kollar nykterheten och kontrollerar Albins färddator, för att konstatera att han skött körtiderna innan han får åka vidare. Albin får grönt ljus.

Telefonen ringer.

– Vi blev just stoppade i en kontroll, berättar Albin ivrigt. Poliserna svärmade runt bilen och jag tänkte att nu går det åt helvete.

– Jo då så att..

Kvällens höjdpunkt är stoppet vid Dockstabaren där Albin tankar och duschar för att sen sätta sig att njuta av en rejäl omgång bruna bönor med fläsk.

– Det här stället är otroligt populärt bland oss chaufförer, berättar han och tittar ut över den näst intill tomma parkeringen utanför. Han tillägger:

– Det är förskräckligt vad lite lastbilar det är ute på vägarna nu för tiden.

– Man märker verkligen att det är lågkonjunktur.

Resans första lossning blir på en byggfirma i Nordmaling norr om Örnsköldsvik. Här ska pergogolvet av. Trots att det är söndagkväll och byggfirman är stängd, dyker ägaren upp och tar emot lasten, för att hjälpa Albin att underlätta körschemat. Det belönas med en flaska tjusig whisky.

Väl framme i Umeå visar det sig att Albins kollegor som skulle möta upp, fått ändrade körplaner och det blir ytterligare en kväll i ensamhetens tecken.

Lastbilen parkerar han på gatan utanför Scandic hotell, för att unna sig en stillsam öl och hotellfrukost morgonen efter.

– Ika ringde och meddelade att det inte var så farligt som de trodde med Johanna, rapporterar Albin. Hon fick lämna sjukhuset och är hemma igen.

Trots att Albin så sällan är hemma har han varit med när alla fyra barnen har fötts.

– Jag har faktiskt prickat in allihop, säger han nöjt. Har kört hemmavid istället någon vecka när det börjat bli dags och de har kommit i tid alla fyra. Han tillägger:

– Även om det kan verka som man är frånvarande mycket, står familjen alltid främst.

Under måndagen är det tätt med lossningar. Socker på Skogaholm i Umeå och lossning och lastning på ytterligare ett ställe. Djurfoder levereras till en svinfarm i Burträsk och kantlister till Martinsons trä i Bygdsiljum, i utbyte mot några pallar träplank som ska med på resan söderut. På varje ställe ges det utrymme för lite socialt snack och samvaro. Polishistorien upprepas gång på gång.

– Jag tänkte att nu går det åt helvete, berättar han skämtsamt och tillägger:

– Hade jag varit orolig hade jag förstås kört en annan väg.

Att åka norrut i Sverige är som att spola tillbaka en film när det gäller naturen. Från ett Skåne i full blom, via björkar med musöron, helt outslagna kala träd, till Lappland, där snöhögar dröjer sig kvar.

Måndagskvällen och natten spenderas vid en camping och stugby i centrala Lycksele. Det är en kylig men solig kväll och middagen avnjuts på restaurang Lappland med vacker utsikt över staden och Umeälven. Albin får tyvärr klara sig utan kollegor den här kvällen också.

– Lite ensamvarg måste man nog kanske ändå vara för att trivas med det här livet, säger han. Även om vi har mycket kontakt med omvärlden via telefon måste man gilla att vara själv och filosofera.

Efter lastning på ett ventilationsföretag i Lycksele på tisdagsmorgonen, påbörjas resan söderut. Två dygn senare räknar han med att vara tillbaka i Trelleborg. Albin ringer Ika och redogör för resplanen. Går allt som det ska hinner han förhoppningsvis hem i tid för att vara med på svågerns grillparty.

Mil efter mil efter mil efter mil betas av. Konstant strålar dansbandstoner hur högtalarna. Strax norr om Sundsvall byter Albin plötsligt kassettband mitt i en dansbandsstrof. Han hittar bandet han söker och matar beslutsamt in Lasse Stefanz.

”Jag är 100 mil från dig, på väg i natten” sjunger de och Albin nynnar med och klappar i takt med händerna på ratten.

– Den här låten lyssnar jag alltid på när jag passerar här, myser han. Det passar så bra eftersom det är precis 100 mil som återstår innan jag är hemma hos familjen igen.