Ultraklassiker i ösregnet
Motörhead med dess frontman är ett band de svenska hårdrocksfansen tagit till sitt svarta metallhamrande hjärta.
Fredag kväll och regnet öser ner över festivalområdet, men sångaren Ian "Lemmy" Kilmister och trummisen Mikkey Dee lovar att regnet kommer att upphöra så fort de går på scenen.
– Eller så gör det inte det?! Då kommer det komma så här stora hagelkorn istället – vad har vi lovat, undrar Mikkey Dee skämtsamt vänd mot Lemmy och måttar ett korn i dinosauriestorlek. De garvar internt ihop.
Kvällen innan har Lemmy och gitarristen Phil Campbell gästat Twisted Sister uppe på Festivalscenen till Rolling Stones-låten "It's only rock'n'roll (but I like it").
– Vi har varit vänner med Twisted Sister i säkert tjugo år nu. Första gången de spelade i England var de livrädda för de stora killarna i publiken, så jag erbjöd mig att gå ut och presentera bandet. Det kanske inte var en så god idé ... Nej, de är ett riktigt bra band, konstaterar Lemmy som också talar om sin vänskap med avlidne Joey Ramones på presskonferensen ett par timmar innan Motörheads spelning.
– Varför vi spelar här? För att vi får betalt. Hell, Sverige är vår andra största marknad efter Tyskland. Och det här är en av de bättre festivalerna, svarar Lemmy.
Motörheads ultraklassiska hårdrock mässas allt som oftast fram genom sångarens svador om krigets elände. Till höres outtröttlig.
– Vi slutar ju aldrig döda varandra! Så länge det finns krig och "fucking religion" så finns det ingen anledning att sluta sjunga om krigets orättvisor, mumlar prästsonen Kilmister som artigt nog svarar på presskonferensens fånigaste fråga:
Om du hade varit en blomma, vilken sort hade du varit då?
– Vad för något? Jaha. En sådan där som äter insekter.
– Du hade varit en kaktus, så du kan göra en vass exit, säger gitarristen Phil Campbell och lämnar hastigt sin plats och pressuppbådet.
