Tunggung saknas

Mickstativ formade som avgasrör till en amerikansk lastbil är tydligen special från amerikanska södern. Och likt ett gammalt ånglok eller jättetruck tuffar de sedan igång sin föreställning.

ZZ top är genuint coola. Har de övat sig att gå i takt ut på rampen och sedan svänga instrumenthalsarna synkront, så räcker det.

Inledande "Got me under pressure" får med andra ord minimalistisk koreografi. Gibbons är betydligt hesare än vad jag minns från min enda skiva, men den, Fandango, är såklart över 30 år gammal. Dusty Hills stämma är fortfarande kraftfull, och när han sträcker höger pekfinger mot skyn ser man att den yttersta fingerleden är den tjockaste. 40 år med en elbas sätter sina spår.

Konserten har en varm grundton, med goa bluesdetaljer, Det är tillbakalutat som är ett ledord, till exempel i "Cheap sunglasses". Men det saknas lite hederligt tunggung i början. Man får mer känsla av intim klubbspelning än arenarock. Den första delen blir faktiskt också lite väl släpig ibland. Detta trots att bandet gör sitt bästa för att pigga upp oss med rejält strängbänderi och skojiga grepp som att gnida gitarren mot byxorna. Och när de gör en cover på Hendrix "Foxy Lady" som de har tagit ner några tonsteg för att hänga med röstmässigt, blir det inte alls lika sprättigt som originalet. Kanske ska man låta den vara då?

Som lite extra publikfrieri har man bjudit in en svensk tjej, Sofia till en miniintervju med Gibbons. Han svarar tjusigt "Bra" på hennes svenska frågor, men klarar i alla fall galant att berätta var han kommer från ("Texas"). Men så småningom blir det också leverans av några riktiga klassiker. "Sharp Dressed Man" och "Gimme all your lovin" och "Tush" var nog de låtar de flesta förväntade sig, kanske redan som öppningsnummer.

En kul konsert att se, men inte mer än så.