Snider bär upp showen
För att fira 25 års-jubileum av storsäljaren "Stay Hungry" bjuder han och bandet denna kväll på hela skivan, i korrekt spårordning från start till mål. Och det är ingen dum idé. Dunderhittarna "I wanna rock" och "We´re not gonna take it" blir såklart givna allsångser. Men skivan har många andra kvalitéer och övrigt material är riktigt tung och driven hårdrock, vilket dock ofta missats för de ovan nämnda låtarna.
När Snider badandes i rött sken spänner blicken i publiken och sjunger "Burn in Hell" ser han nästan verkligt ond ut. "The Price" blir till en mäktig ballad som ändå är väldigt osentimental. Istället är den en häftig slägga som fortfarande känns intressant. "Don´t let me down" som förvånande nog sällan spelats live har en häftig energi och effektiva vägar framåt. Tyvärr avslutas den ofullständigt med ett trumsolo. Och trumsolo är som bekant nästan aldrig OK, så inte heller idag!
När väl hela härligheten är avslutad får vi några låtar till och massor med pladdrigt, uppkäftigt mellansnack. Mest överraskande blir det i Rolling Stones "It´s only rock ´n´roll (but i like it)" där inga mindre än Lemmy och Phil från Motörhead plötsligt står sida vid med bandet för ett bejublat inhopp. Snider avslöjar dessutom att Mick Jagger ska ha kräkts när han hörde att de gjorde denna cover. Detta ser han själv som det bästa betyg man kan få! Sammantaget en kul och lite unik konsert, där Sniders entusiasm och ihärdighet bär upp en stor del av showen.