In Flames skrev festivalhistoria

Och detta är startskottet för antagligen den största och mest välregisserade totalupplevelsen någonsin i festivalens historia. Bandet har ett raffinerat scenbygge, där utrymmet runt musikerna egentligen bara stor tredelad ljusskärm. Mot denna rör sig Anders Fridén och hans kamrater som hedbangande, framåtböjda silhuetter, samtidigt som de levererar sina blytunga alster.

Det är inte svårt att begripa varför detta är vår största metalexport. De är så otroligt välsmorda live, varenda liten ton sitter precis där den ska. Det är fantastiska musikaliska energiurladdningar hela tiden. Vi får såklart studsa till "Only for the weak" och skaka skallen till "Take this life". Vi får också höra "Dead end" framföras live för första gången, Lisa Miskovsky är dessutom med och gästar, precis som på skivan. Senaste skivans mest otypiska inslag, åttaminuterverket "The chosen pessimist" blir rent ut sagt magisk när den framförs under dessa förhållanden. Utöver detta får vi så mycket mer, allt framfört med sådan exakthet och timing att man bara häpnar. Pyroteknik och eld i överflöd gör det hela komplett.

Som avslutning på den två timmar långa uppvisningen blir "My sweet Shadow" inledning till ett ordentligt fyrverkeri över publikhavet. Därefter är allt snack om extranummer helt överflödigt. Merparten av publiken skulle nog hellre kasta sig ner på knä framför scenen för att visa sin respekt. Ett svagt minustecken finns. Det är ibland tyst alldeles för länge mellan låtarna. Annars kan man bara säga att högsta betyg nästan känns lite för lågt!