AOR-rockens guldålder
Fast det är knappast Hardlines fel. Kiss scenbygge tog helt enkelt längre tid än väntat att montera ner, och något var tvunget att stryka på foten.
Och man ber klart inte ett amerikanskt band, som inte spelat live på evigheter och aldrig varit i Sverige förr, att vända hem igen. Hardline är genuint glada över att vara här.
Inte minst skiner bandledaren, sångaren och enda originalaren Johnny Gioeli som en sol när han anför sitt band på Sweden Stage. Till stor del är det hans smittande glädje som bär upp spelningen. Honom såg vi förresten på Sweden Rock så sent som förra året, då som sångare i Axel Rudi Pells band. Gioeli är en vass sångare i sin melodiska nisch, med brett register och gott om kraft i stämbanden.
Men han är själv den första att cementera Hardlines första Sverigespelning som en nostalgitripp, genom att ständigt tjata om året 1992. Jag lovar, mellan i princip varje låt poppar det upp någon referens till -92, året då Hardline debuterade med "Double Eclipse". Det är egentligen onödigt, man ser ju på bandets uppenbarelse att de har rötter i en tid då det fortfarande var fränt med stora bandanas och keyboards på ställ.
Nå, med nostalgibrillorna på får spelningen ändå betraktas som en triumf. Bandet är på hugget, liret är tajt och 90-talslåtar som "Hot Cherie", "Rhythm from a red car" och "Dr. Love" får publiken att vakna till liv i lunchsolen.
Fast nästa gång för de gärna stryka Mike Terranas långa trumsolo. Det var inte roligt när han solobankade med Axel Rudi Pell förra året, och det är inte roligt nu.
