Våldsamma lekar avgör statusen
Författaren Sannie Wedberg träffade en ung kille för att prata om fotboll kom de av en tillfällighet in på något helt annat.
Efter att han visat upp en blåslagen överarm förklarade han hur han och hans klasskamrater leker olika våldsamma lekar i skolan.
Hans berättelse blev startskottet för ett projekt, för den ideella organisationen Almaeuropa: Boken ”Maktlekar – Det dolda gruppvåldet bland unga”.
– Vi har pratat med åtminstone femhundra ungdomar. De flesta har lekt någon av lekarna och alla kände till dem, säger Sannie Wedberg.
Hon sammanfattar fenomenet maktlekar som en typ av lekar eller ritualer som ungdomar gör i social samvaro för att fördriva tiden. Lekarna går ofta ut på att den som förlorar blir slagen eller på annat sätt kränkt.
Det som skiljer maktlekar från mobbning och pennalism är att de i grunden är frivilliga och att straffen som utdelas är likadana för alla.
Sannie Wedberg berättar att lekarna är vanligast när höstterminen börjar, eftersom de bidrar till att rangordna och fastställa status i skolan.
– Tidigare har det inte funnits ett namn för den här sortens lekar. Vi har valt att kalla dem maktlekar eftersom det handlar om vem som har makten att leda lekarna och bestämma straffen, säger Sannie Wedberg.
Lekarna i sig har funnits länge, men skillnaden idag är att varje utövare kan ha flera lekar som pågår samtidigt, vilket betyder att den som är med kan få stryk nästan när som helst. En annan fara är att lekarna kan ursäkta regelrätt mobbning, då vissa personer blir mer utsatta än andra.
– Problemet är att ungdomar inte vågar prata om det, eftersom de som är med är både förövare och offer på samma gång. Det är viktigt att vi vuxna visar att vi vet vad som pågår och är uppmärksamma på vilka roller ungdomarna har i lekarna.
På skolor i både Malmö och Lund är lekarna vanliga. Oliver Dorch, Jesper Guldstrand, Amanda Rokvic och Nancy Badawi går i nian på Rönnenskolan i Malmö och känner mycket väl till dem.
– Ja, det finns ganska många lekar som går ut på att man får slag för något, säger Oliver Dorch, och räknar upp några.
”Bögtricket” går ut på att man suddar varandras händer blodiga. Den som ger upp eller börjar gråta först är bög eller en mes. ”Pitbull” är en lek där man slår varandra tills någon ger upp och ”burk” går ut på att man turas om att slå på en metallburk tills den knycklas ihop till en liten boll.
– Det äckligaste är kronan, man får så blodiga händer, säger Amanda Rokvic.
”Kronan”, som Oliver och Amanda pratar om, är en lek som går ut på att man snurrar en enkrona på ett bord. Den som gör så att kronan slutar snurra och välter förlorar.
Då skjuter de andra i tur och ordning kronan över bordet mot förlorarens knogar.
– Det brukar göra väldigt ont, säger Jesper Guldstrand, som själv är väldigt kritisk till lekarna. Han fortsätter:
– Vi lever på 2010-talet, så jag ser ingen idé att hålla på med dominanslekar för att visa vem som är starkast. Jag tror att man gör det för att man vill vara alfahannen, bossen.
– Fast det handlar mer om uthållighet, om vem som är bäst och vem som är sämst. Man vill inte att någon ska tro att man är en mes, bryter Nancy Badawi in.
Om någon väljer att inte vara med och leka är det helt okej, förklarar Oliver Dorch. Men att slå någon i leken känns inte så jobbigt eftersom reglerna är rättvisa.
– Om det går riktigt illa får man ju lite dåligt samvete. Man vill ju inte skada någon. Men det har aldrig gått överstyr här, säger Oliver.
Amanda Rokvic tror att lekarna har en viss koppling till status och rangordning i klasserna, men hon ser en skillnad mellan killarnas och tjejernas agerande.
– Killarna gör det fysiskt, de kanske skjuter enkronor på varandra. Vi gör det mer psykiskt. Om någon tjej har fult hår i skolan en dag, så säger man det till henne. Det är inte alltid för att man tycker illa om den tjejen, det kanske bara är att man är uttråkad.
Kronan och burk var väldigt populärt på skolan under förra läsåret, men när lärarna förstod vad eleverna höll på med pratade de med dem om riskerna för blodsmitta och flyttade de repade borden som eleverna spelade på. Då upphörde lekarna i stort sett.
Tanja Vivlund, rektor på Rönnenskolan, tycker inte att maktlekar är ett speciellt stort problem på skolan, men hon tror på förebyggande arbete för att få stopp på dem när de dyker upp.
– Vi har lektioner i livskunskap som är behovsinriktade. Där pratar vi om allt som eleverna behöver prata om, till exempel likabehandling och jämställdhet. Vi har ett antimobbningsteam och temadagar för att prata om sådant här, berättar hon.
Bland niondeklassarna på Gunnesboskolan i Lund förekommer också maktlekar.
– Bögtestet [bögtricket] har vi gjort en del. Jag fattar inte varför det finns en sådan lek. Jag tror bara att jag gjorde det för att jag inte visste vad som skulle hända. Det gjorde jävligt ont och sved efteråt, säger Kevin Jönsson.
En annan lek som finns på båda skolorna är ”invigning”, eller ”nackning”, som går ut på att man får slå en person i nacken om han eller hon har klippt håret.
– Det var väldigt mycket sådant i början, när klassen var ny. Nu kommer det tillbaka periodvis, men det är inte kul längre, säger Emma Persson.
De andra förklarar att även om reglerna var lika för alla, fanns det vissa personer man kunde slå och vissa som man absolut inte kunde ge sig på.
– Det var ganska roliga lekar, men samtidigt var det kanske samma tre som blev utsatta varje gång. En del kanske inte vågade säga ifrån, men man såg på dem om de inte tyckte det var kul och lade av, säger Hanna Yosef Lavi.
Imorgon håller Almaeuropa en konferens om maktlekar, avsedd för vuxna som arbetar med barn och ungdomar i Malmö.
