”Vad kunde hon gjort för att möta detta hemska öde?”
Det är fem år sedan Ann-Christin Malm försvann från Dalby. Men när Lisbeth Larsson tittade i sin garderob för en kort tid sedan kom hon plötsligt tillbaka.
– Det var en kavaj som jag inte använt på länge. Så kom jag tänka på att jag hade den när Anki fyllde femtio.
De firade henne på jobbet och Malm berömde sin chefs och kamrats kläder.
– Hon hade själv alltid så fina kläder – jag kan se henne framför mig i sin gröna kappa, säger Lisbeth Larsson.
De arbetade ihop på Bingens förskola i över tio år.
– Hon var väldigt glad för sitt arbete. Plikttrogen, pigg och engagerad. Men hon satte alltid familjen först – barn och barnbarn. Om helgerna var det alltid bara familjen som gällde.
Samma bild ger Ann-Christin Malms barn. De vill att alla ska veta att de är tacksamma för engagemanget de mött efter sin mammas död, men vill inte framträda öppet.
Sin uppväxt kallar de ”bullerbyuppväxt” med en mamma som alltid var i deras närhet, som alltid fixade med kalas och gjorde fint i hemmet. Hon var en ”flörtkulemamma” säger barnen.
– Hon gjorde egna digestivekex. Och rödbetssallad, jag menar, vem gör det själv?
Det där fixandet märktes tydligt på förskolan, säger Lisbeth Larsson. Recepten delade Ann-Christin gärna med sig av.
– Det hugger till lite när jag tar fram något recept och det står ”Anki” nere i hörnet.
Vad är det för känslor?
– Jag blir glad av att se recepten, jag kan se henne då, framför mig, vad hon gjorde, hur hon pratade. Och samtidigt är det så sorgligt.
– Vad kunde den människan gjort för att möta detta hemska öde? Det är över mitt förstånd att begripa.
– Det är helt obegripligt. Just den här människan som jag aldrig någonsin sett i några konflikter.
Lisbeth Larsson berättar mer om recepten. Börjar skratta när hon tänker på Ann-Christins gammaldags handstil som gjorde en etta så lik en sjua och åt att hon själv inte kunde förstå att det inte skulle vara så mycket socker i receptet på dajm.
Du blir glad när du pratar om henne?
– Ja väldigt. Jag är verkligen glad att ha fått jobba med henne. Den lyhördheten hon hade, det är något som jag verkligen tagit med mig från Anki. Själv kan jag vara lite annorlunda, mer otålig.
Hon tror att många av de barn Ann-Christin Malm hade i förskolan präglats av hennes sätt – att alltid se saker ur barnens perspektiv.
– Hon var en bra förebild. Hon bemötte alla med respekt. Och omvänt fick hon väldigt mycket respekt tillbaka,
2001 när förskolan Bingen lades ner placerades Lisbeth Larsson och Ann-Christin Malm på olika förskolor. De umgicks inte, stötte bara på varandra på byn. De sa att de två, och alla som jobbat på Bingen, borde hitta någon tid att träffas igen.
– Den tiden blev aldrig. Den blev tyvärr istället efter hennes död som vi såg till att alla som hade jobbat med henne träffades. Även om man inte kan säga att det var roligt, så blev det ändå mycket skratt när vi mindes henne.
Ann-Christin Malm hamnar fortfarande i fokus – saker som hon gjort, sätt att arbeta på, lösningar på problem finns kvar och de som jobbade med henne börjar ofta prata om henne, säger Lisbeth Larsson.
Men minnena störs av att fallet inte är löst, att det inte är klarlagt vad som verkligen hände.
– Framförallt tänker jag på barnen, att det måste vara väldigt jobbigt för dem. Men det är inte heller värdigt Anki att inte få det slutet.
