Det är roligare andra gången någon ramlar ner i ett hål än den första. Den komiska grundregeln praktiseras just nu på Helsingborgs stadsteater. Iklädd pärlhalsband och ett glittrande leende ser Ida Wallfelts Alice på när ett gäng inhyrda svartjobbare förstör hennes dröm om det perfekta hemmet.

Maken Manfred tar fiollådan under armen för att gå till sitt jobb på ett konserthus någonstans och på vägen ut händer alltid samma sak: Alice varnar, Manfred ramlar, hantverkarna skrattar.

Danska dramatikern Line Knutzon är känd för sina underfundiga pjäser och sin bitska dialog. 90-talspjäsen ”Först föds man ju” spelas ideligen på gymnasier och studentteatrar och ”Hantverkarna” kan bli nästa storsäljare: i höstas spelades den på Uppsala stadsteater, nästa vecka går den upp på Dramatens stora scen.

I Helsingborg är förutsättningarna goda: regi av Lasse Beischer från clowngruppen 123 Schtunk, och komiska begåvningar som Ida Wallfelt och Lars Wiik på scenen. Ändå blir det aldrig mer än småroligt på premiären. Kanske för att ”Hantverkarna” inte vinner på att spelas som en lätt komedi, även om det finns många farsinslag i den. ”Vi är glada, vi vet bara inte om det än” säger Alice inledningsvis och förebådar att det inte bara är huset utan hela hennes tillvaro som står på spel. Men på scenen är intensiteten för hög, för tidigt. Resultatet blir att det aldrig hisnar när historien lyfter från marken och lämnar all normalitet bakom sig.

Ett stort undantag finns och det är Evamaria Björk som spelar Manfreds mamma: en underbart oåtkomlig figur som mitt i renoveringskaoset börjar tala om tillvaron för besättningsmännen på den havererade ubåten Kursk, och som bokstavligt talat går över lik utan att märka det. Med små medel och enorm publikkontakt kommer vi alla i andning så fort hon är på scenen.

Det blir som att de drömmar som florerar på scenen aldrig riktigt tas på allvar: drömmen om huset, om ett eget rum att andas i, om att bli respekterad och sedd. Bristen på pauser skyler över de rädslor det är tänkt att vi ska skratta åt. För att det skulle ha blivit riktigt roligt skulle publiken behövt känna tydligare att det där hålet som Manfred hela tiden riskerar att ramla ner i, också är existentiellt.