Förblödde nästan av kejsarsnitt

På eftermiddagen onsdagen den 31 mars rullades Sanna Björke in på centraloperation på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Hon skulle gå igenom sitt andra kejsarsnitt. Ännu visste hon inte om det var en pojke eller flicka som väntade i magen.

Hon var lugn innan ingreppet.

– Vi skojade om att min man var nervös och att det var bra att jag kunde lugna honom, berättar Sanna Björke.

Snittet genom livmodern lades och en liten flicka plockades ut. Men sedan skulle moderkakan tas upp. Då följde en del av livmodern med och sedan började det blöda.

Totalt förlorade Sanna Björke 20 liter blod. Det är nästan fem gånger den blodmängd som finns i hennes kropp. 28 bukdukar behövde för att stoppa blödningarna. Dessutom fick kärlkirurgerna spruta in vätska för att stoppa blödningarna och permanent stoppa flödet i blodkärl på vänster sida.

I sex dagar låg hon nedsövd. Under den tiden blev hon opererad två gånger till. När hon vaknade på intensivvårdsavdelningen på tisdagen hade hon ingen känsel i benen.

– De trodde att det var epiduralen som verkade, men magnetröntgenundersökningen visade att det var nerverna som blivit skadade på grund av syrebrist, berättar Sanna Björke.

I en vecka låg hon med hög feber på Kvinnokliniken. Döda vävnader hade blivit inflammerade och skapat en varböld i kroppen.

Efter tre veckor på sjukhus kunde hon träffa sin tvåårige son igen.

– Han var väldigt orolig. Det hade ju gått så lång tid. Han började gråta när han såg mig, men han fick ta tid på sig och sedan kom han och satte sig i mitt knä.

Den lilla flickan gav de namnet Vilda, efter de vilda omständigheterna som följde på hennes födelse.

Barnen fick stanna hemma med sin pappa medan Sanna Björke kämpade på sjukhuset. All hennes energi gick åt till att läka.

I sex veckor vårdades hon på kvinnokliniken. Sedan fördes hon till Orups sjukhus, där hon skulle börja med sin träning för att kunna flytta hem så småningom.

– Jag hamnade på ryggskadeavdelningen, bland människor som var förlamade. Då kraschlandade jag. Jag hade fortfarande ingen energi och blev först då medveten om hur sjuk jag var.

Sanna Björke är övertygad om att det var barnen som räddade hennes liv.

– Jag var så frustrerad över att jag var handikappad, men när jag förstod hur nära det var att jag inte skulle få uppleva mina egna barn, då vände det.

Ingen läkare har kunnat säga om Sanna Björke kommer att kunna återhämta sig, men hon känner själv att hon har blivit starkare och fått mer känsel tillbaka. Från att ha varit helt rullstolsbunden i somras, kunde hon i höstas ta sig fram med rullator och kryckor. Nu går hon med stödskenor på fötterna, eftersom hon fortfarande inte kan röra fotlederna.

– De jag har kommit i kontakt med säger att det kan ta flera år innan nerverna växer ut, och nerverna måste träffa rätt också. Men jag har inget annat val än att tro att det går. Jag måste bli återställd. Jag vet att jag kan ta mig ur det. Jag har gått från att vara förlamad till att komma ur rullstolen.

Trots att det har varit ett tufft år sedan Vilda föddes har det varit lärorikt, tycker Sanna Björke.

– Jag och min man har kommit väldigt nära varandra. Vi har fått en helt annan respekt för varandra. Innan var vi väldigt mycket inne i småbarnstjafset, men nu har jag blivit mycket lugnare och tryggare som person.

Sanna Björke är deltidssjukskriven. Hon får hjälp med barnen av familjestödet i Malmö och hennes man har gått tillbaka till sitt arbete i Danmark. Hon har också börjat återvända till livet som fritidspolitiker för folkpartiet.

Hon sitter i stadsdelsnämnden Limhamn-Bunkeflo, i den regionala polisstyrelsen och är nämndeman i tingsrätten.

– Att vara ett offer har inte varit min starka sida. Jag sa att jag ville ha kvar mina uppdrag och att de inte skulle räkna ut mig. De började ju diskutera hur de skulle ersätta mig.

Så här efteråt känns det tråkigt att hon missade valrörelsen. Då kämpade hon på Orups sjukhus. Fredagen innan valet blev hon utskriven och kunde flytta hem igen.

Men hon tror att hon kommer att ha nytta av det hon varit med om även inom politiken. Nu vet hon själv hur det fungerar med färdtjänst, biståndshandläggare, ledsagarservice och inte minst familjestödsverksamheten, som bara finns i Malmö stad.

– Jag kan inte förstå att det bara finns familjestöd i Malmö. Det borde finnas i alla kommuner.

Hennes mål nu är att bli så stark att hon klarar att gå utan skenor, och så småningom kunna köra bil så att hon slipper varandra beroende av andra.

Den lilla tjejen Vilda har hunnit bli tio månader. Sanna Björke tycker inte att hon har fått en sämre relation till sin dotter på grund av det som har hänt.

– Som jag ser det har Vilda räddat livet på mig. Det är inte hennes fel att det blev så här.