Vilken väg väljer handbollen?

Ett avslaget derby och två klubbar som kraschat i en tid då ingen verkar ha möjlighet att räcka ut en hjälpande hand.

Idrott har en förmåga att kunna lysa upp. I stället har den i handbollens fall, när hösten gått in i sin allra mörkaste och gråa vardag, dragit oss än djupare ner i vinteridet där man bara har att invänta ljusare tider.

En efter en har käftsmällarna träffat Trelleborgshandbollen.

IFK Trelleborg rensade bort stjärnorna som lockats hit med dyra elitseriekontrakt, men trots det visade sig skulden så stor att de som var kvar inte kunde få ut sina ersättningar i tid.

Stavsten hade fått rätsida på sin ekonomi, satsade pengarna på ”säkra” danska kort på sedvanligt manér och med hjälp av stenhård träning och snabb handboll skulle framgången komma – för att korthuset sedan föll platt när ingen i klubben visste vad som var nödvändigt för att få klubben att fungera.

När Eje Wilör lämnade ordförandeposten i Stavsten var han alltför naiv när han trodde att de styrande skulle ta gemensamt ansvar för klubbens framgång.

Orosmoln på himlen mer eller mindre garvades bort. När krisen var ett faktum fanns ingen att skylla på, ingen ordförande att avsätta. Däremot fanns en räddare i nöden, en med bultande klubbhjärta, en med de rätta kontakterna, en med kunskap om hur man driver en förening.

Mr Stavsten, Eje Wilör, var tillbaka om än motvilligt. Han kunde inte göra annat när pengarna var slut.

Inom loppet av en timma hade Eje Wilör fått in mer sponsorpengar än vad hela klubben lyckats med under ett halvår. Det fanns tydligen hjälpande händer ändå. Om bara Eje hade delat med sig av sin kontaktbok – eller hur!

Eje Wilör är den enda som kan driva Stavsten. Hans frånvaro får ses som ett mindre lyckat experiment.

Det som slår en är hur öppet den vinröda klubben hanterat sin kris. Ingenting har undanhållits. Ledare och spelare har varit tillgängliga och pratat om situationen och en av våra reportrar fick möjlighet att ta en titt i föreningens kassabok, allt för att undanröja alla misstankar om vart pengarna tagit vägen.

Jag tror inte det var någon mediestrategisk plan bakom. Helt enkelt är det så de som verkar i Stavsten fungerar. Allt handlar om hur man är som person.

I den blå klubben har man valt den tysta vägen. Många reportrars frågor behandlas med misstänksamhet. Ofta ges svar, men alltför många gånger möts frågan med ett ifrågasättande.

IFK hade fått mycket mer goodwill om de styrande bara varit mer öppna. Till exempel har de ett nytt, lysande och okonventionellt sätt att få in pengar till klubben. Inte bara vi, lokalpressen, hade skrivit om sponsringen och på så vis ytterligare marknadsfört klubben. Säkerligen hade även riksmedia uppmärksammat IFK Trelleborg. Men uppenbarligen vill klubben inte synas. Den vill verka i det tysta. Lycka till!

För tredje gången på 2000-talet har frågan om en sammanslagning mellan Stavsten och IFK kommit upp. Med tanke på klubbarnas ekonomiska situation måste klubbarna tillsätta en grupp för att förutsättningslöst titta på frågan.

Vid en första titt skulle gruppen snabbt finna att IFK har något som Stavsten saknar: en fungerande, om än tungrodd, styrelse. Den skulle också finna att Stavsten har något som IFK saknar: Eje Wilör.

Men det krävs mer än så.

Ska två bli en?

• Ja. En klubb för Trelleborg att enas kring. Det bästa ur IFK och det bästa ur Stavsten hamnar i en förening. Allt det gamla glöms för att bygga en gemensam framtid.

• Nej. Klubbarna har alltför olika förutsättningar och rivaliteten är alltjämt stor. Frågan är också hur ett samgående praktiskt skulle gå tillväga, inte minst när IFK Handboll endast är en sektion i IFK Trelleborg.

Ska två fortsatt vara två?

• Ja, med tanke på traditionen. IFK firar 100 nästa år, klubben har haft handboll i sin verksamhet sedan 1938 och mår bra av att ha en konkurrent i Stavsten. Stavsten är lillebror i staden som alltid sticker upp och ibland är förbi storebror.

• Nej, med tanke på att staden inte klarar att underhålla två handbollsklubbar på allsvensk nivå. Klubbarna kan inte producera spelare på egen hand, utan tvingas ta in utifrån vilket kostar pengar.

Ska två bli tre?

• Ja. En ny klubb innebär en nystart för alla. Utpräglad elitsatsning där talangerna plockas från IFK och Stavsten som fortsatt driver ungdomsverksamheterna på skilda håll.

• Nej. Att blanda in en tredje klubb när inte ens två föreningar får verksamheten att gå runt är dömt att misslyckas. Finns ingen tradition som grogrund för en ny klubb.

Trelleborgshandbollen har kört fast framför ett vägskäl. Vilken väg som är den rätta har vi inte svaret på. Att använda de gamla hjulspåren kanske känns tryggast, men risken är stor att man snart kör fast igen – framför samma vägskäl.

Därför måste frågan om en gemensam framtid utredas – nu.