"Varje spelare visste sin uppgift"
TRELLEBORG. George Doggart är synonym med SM-guld. Från debuten i det svartvita rugbylaget 1991 till avhoppet 2000 var engelsmannen med om att vinna samtliga SM-guld. Han var hjärnan bakom succén och mannen som förde in ett annat tänk i Trelleborgsklubben.
– Jag jobbade mycket med det mentala. I lagsporter måste man vilja mycket tillsammans och stå för resultaten som lag. Jag kritiserar aldrig enskilda spelare utan det är hela laget som spelar.
Den största skillnaden var dock träningsupplägget enligt den 45-årige engelsmannen.
– Vi körde stenhård amerikansk matchning på tisdagar. Då hade vi träning med riktigt högt tempo. Sen på torsdagarna finpustade vi det, men vi hade högt tempo då också, de fick springa mycket. I jämna matcher behövs det för att leverera resultat.
Hårdträningen behövde dock komplement. Att göra vinnarskallar av killarna var den största utmaningen enligt Doggart.
– Att gå in på en rugbyplan och veta att killen man möter väger 30 kilo mer, då måste man vara mentalt psykad för att klara av det. Jag fick dem att förstå att om du missar en tackling så är det killen bredvid dig som får göra jobbet istället. Mentalt visste varje spelare sin uppgift på plan, de visste mina krav och vad de skulle göra.
När Pingvin nådde kvartsfinal var det finbyxor, skjorta och slips som gällde. Truppen var enad och inställningen samstämmig. Det var rent av svårare att misslyckas än att lyckas så länge inställningen var den rätta. Åtminstone om man levde enligt George Doggarts lära.
– Vill killarna vinna så är det inte svårt att fixa det, säger han.
Segern 2000 var skön att säkra. Efter första SM-finalen hade Pingvin ett försprång på 19 poäng inför bortamötet mot Vänersborg. Västgötarna satte dock hårt mot hårt och ledde med hela 21–0 i paus och hade då guldet i sina händer. ”Det var lite nerverna utanpå. Vi visste hur vi skulle spela mot dem men det fungerade inte så vi lade upp en ny taktik i pausen”, sa lagledaren Tapani Ståhl till TA efter matchen.
Vändningen kom när Ulf Westesson ordnade tre poäng via en dropkick i inledningen av andra halvlek. Därefter ordnade Pingvin 15 poäng genom tre försök. Matchen var i princip utjämnad och Pingvin kunde lyfta segerbucklan för tionde gången i rad.
– Det tionde guldet var kul, men det roligaste var nog guldet 1998 när vi gick obesegrade genom serien och motståndarna inte hade en chans mot oss. Det året vann vi även över det danska landslaget precis efter att det svenska landslaget hade förlorat mot dem, säger Doggart.
Första guldet togs redan 1991, året då George Doggart kom till klubben. Pingvin sökte en tränare som även kunde agera nyckelspelare på plan. Doggart nappade på annonsen och flyttade till Sverige. Sex månader senare var trelleborgsklubben i SM-final.
– Att vinna borta i första finalen mot Stockholm Exiles var riktigt roligt. De var jättestora favoriter och vi vann nog med 13–5. När vi vann guldet kändes det ingenting speciellt för mig men för Pingvin var det jättestort. Kjell–Erik Jarlsborg sa att det kändes som att en sten trillat av hans axlar när vi vann SM-guld det året.
George Doggart spelade i klubben till och med 2000. Därefter tog han en paus. Samtidigt fick Pingvins guld-svit ett tvärt stopp. Något som kan ha olika förklaringar.
– Det blev kanske lite bekvämt. Man får ställa sig frågan; ska man vara nöjd, ska man vara det?
Svaret är givet enligt George Doggart. Nöjd – det blir man aldrig.
– Klart man inte bara kan kasta rugbyskorna på planen, det gäller att leverera också.
Under åren 2001 och 2002 spelade Pingvins engelsman bara i landslaget. Men han var klubben trogen genom posten som vice ordförande. Inför säsongen 2003 var Pingvin utan tränare och Doggart var tillbaka på planen igen. Även det året blev det SM-guld. Klubbens elfte och senaste.
– Vi hade jättekul och trivdes ihop. Gör man saker utanför och lär känna varandra så gör man mer på planen för varandra också.
Varför har Pingvin bara tagit SM-guld de åren du varit en del av laget?
– Det vill jag inte säga något om. Resultaten får prata för sig själv men jag kan den taktiska biten, säger Doggart.
Idag är George Doggart idrottslärare på Ängdala skolor i Höllviken. Viss kontakt med Pingvin har han också trots att han lagt skorna på hyllan.
– Nu hjälper jag till när de ber mig. Jag tränar 15-16-åringarna ibland och nu tränar jag styrketräning med seniorerna. Jag ser mig själv som en ”silent partner”.