Vakna TFF, allvaret har börjat!
Jag hade just parkerat mellan Örjans vall och Nissan, klivit ur bilen och var på väg mot pressläktaren.
Några snöflingor singlade ner från skyn. En sista protest mot den framstormande våren.
– Då var det dags igen ja.
Vi är många som har sett fram emot fotbollsallsvenskan, inte minst Björn Hellberg.
Visst drog fotbollsallsvenskan igång. Men Trelleborgs FF verkade inte ha förstått att allvaret börjat. Inte den här gången heller.
Endast en seger på 16 allsvenska premiärmatcher är ett synnerligen svagt facit.
På bortaplan är det än värre. Fram till årets premiär endast förluster, fem närmare bestämt. Och inte ett enda mål. 0–13 i målskillnad.
Snacka om att gå i ide år efter år.
TFF presterar som en nymornad björn eller som en orkeslös tonårspojke som behöver mer sömn ju mer han sovit. Laget gav ett slött intryck även i årets första allsvenska match.
Visst skulle man kunna hänvisa premiärstatistiken till tillfälligheter. Det handlar ändå om nya spelare, nya tränare och nya förutsättningar under de 16 år som TFF haft allsvensk status.
Men om den så kallade TFF-andan sitter i väggarna så kan väl även premiärfrossan göra det.
Jag tog upp historiken med Kristian Haynes och Peter Abelsson, två av spelarna som har flest TFF-säsonger i nuvarande upplaga.
– Vi kom från en bra säsong och nu vet man inte var man står. Det är premiär och man undrar om vi är redo, sa Haynes.
Men det borde ju även gälla övriga lag.
Kanske kommer Peter Abelsson sanningen närmre.
– Jag tror aldrig jag förlorat en premiärmatch.
Men nu handlade det om att ni har så svårt för att vinna första matchen i allsvenskan?
– Man vill inte förlora en premiär och då kanske det blir lite försiktigt.
Tolkar ni svaren som jag gör?
Just det. Ängslan.
Jag kan hålla med om att det genom åren funnits fog för trelleborgarna att sätta frågetecken för sin kapacitet.
Men nu? Nej, det borde bara vara att ställa sig på planen och köra. ”Tar vi inte tre poäng på Örjans vall så kommer segern hemma eller i nästa bortamatch.”
Så bra är laget.
Så borde det ha sett ut.
Fotboll utan ängslan, utan fruktan. Utan skyddsnätet som den poäng som laget har vid matchstart innebär.
Premiären var spelmässigt som underlaget – på gränsen till usel.
– När planen är som den är då chansar man inte, sa Peter Abelsson. Tillfälligheter avgör en sådan här match och då är det bara att trycka bollen så långt man kan. Då chansar man inte.
HBK-tränaren Lasse Jacobsson sa också att det är lättare att vara destruktiv som försvarsspelare.
Det får vara hur det vill med den saken. Det går ändå inte att komma ifrån att det var försvaret som gladde mest igår.
Här har backlinjen haltat runt under en hel försäsong, men när det är dags så står den stadigt.
Istället är det anfallsmässigt som laget visar brister, hur det nu är möjligt. Men kanske är det så när man som i TFF:s fall äntligen lyckas värva en skyttekung – ja då skolas han om till yttermittfältare.
Det var glädjande att höra True Blues sånger matchen igenom. De sjöng om Andreas Drugge, men tröttnade när denne svarade med en svag insats. De skanderade att de ville ha in Adelstam, men inte heller han kunde lyfta anfallsspelet. Och Magnus Andersson slog bort mängder av passningar.
Är jag för hård? Okej. Vi skyller väl insatsen på planen. Och på att det handlade om premiär där det sitter i väggarna att TFF inte ska lyckas.
Så jag säger grattis TFF. Den här poängen kan bära långt. Första premiärpoängen på bortaplan någonsin i allsvenskan måste ses som en framgång.
Enda premiärsegern togs förresten 1992 och då slutade laget trea. I det här läget finns inget som talar för en repris från Tom Prahls första år, men vem vet? När laget väl vaknat kanske spelet lyfter till hög allsvensk nivå.
Och just det, grattis Dennis och Mia!
