Stjärnfall i Köpenhamn

Galan inne i den runda, färgglada Cirkusbygningen i Köpenhamn var näst efter matchen mellan Mike Tyson och Brian Nielsen det största boxningsevenemanget någonsin i Danmark. Det var nästan lite synd om de boxare som värmde upp publiken. Ingen var liksom intresserad av vad de höll på med och det enda som hördes i stimmet var taktfasta rop på "Armand". Några väl förfriskade äldre herrar som rest direkt efter den superba allsvenska premiären där Landskrona besegrade Helsingborg stod upp med en stor supporterflagga och sjöng: "Vi älskar randigt, vi älskar Bois". För det är ju så med stora idrottspersonligheter att många vill göra anspråk på dem. Armand Krajnc som vuxit upp i Landskrona och som sedan gick över till Höllvikens Boxningsklubb kan betraktas både som landskronit och som Höllviken-boxare. Han kan passera som svensk, skånsk eller rent av tysk, beroende på vem som just för tillfället vill göra anspråk på honom. Många fans hade han i alla fall som rest över Sundet för att se honom besegra Harry Simon i titelförsvararmatchen i mellanvikt. Så värst mycket publikjubel hördes emellertid inte i de inledande ronderna. Det var som om alla höll andan, för man visste ju, alla visste, att ju längre matchen led, desto större skulle Armand Krajncs möjligheter vara, så gick i alla fall förhandssnacket. Höllvikentränaren Christer Ekberg i ringhörnan såg sammanbiten ut, men det gick inte att avgöra om han var orolig eller inte. - Sånt får man inte visa, konstaterade han när allt var över. Då stod han inne i Armands omklädningsrum och lyssnade av eftersnacket. Armand själv satt och snörade av sig skorna omgiven av så många journalister att det blev hett som i en bastu där inne med alla glödande pennor, mikrofoner och varma kameralampor. Det rådde inget tvivel om vem som var stjärnan den här kvällen, förlusten till trots. Nere i arenan slog Paolo Roberto just då knock på sin motståndare, Ron Pasek från Kanada, men det var ingen som brydde sig. - Är alla journalister här nu, så ska jag ta det en gång på svenska också, började han och sedan kom omedelbart: - Ja, så går det när man inte gör sitt yttersta. Han var samlad och välrepeterad, efter att ha berättat samma historia för de stora tv-bolagen som var inblandade, både på svenska och tyska. Han sade att han varit nonchalant, saknat det lilla extra och dessutom låtit Simon jobba för mycket, även om han liksom alla åskådare under hela matchen varit medveten om att det var jämnt. - Domarsiffrorna då? Och förberedelserna, hur har det varit med dem? frågade någon som för att öppna en port till bortförklaringarnas land. - Beslutet var rätt, sade Krajnc utan att tveka det minsta. Och ställer man upp i en match så måste man känna sig förberedd, annars ställer man inte upp. Han sade inget om att matchdatumet blivit klart sent, att han egentligen haft väl kort tid på sig inför matchen. Hans tyske tränare, Torsten Schmitz, skakade på huvudet där han stod bakom journalistuppbådet. - Det har inte varit bra det här. Han har haft tre olika tränare på lika många veckor, det är inte rätt. Dessutom hade han behövt ytterligare ett par veckors förberedelser. Men se, han ler ju, han kommer tillbaka, han är inte knäckt. Det är ingen hemlighet att Armand trivs bäst med Torsten Schmitz som tränare, ändå fick han alternera mellan honom och ytterligare två tyska tränare. Men om detta sade han inget efter matchen. I stället tillkännagav han att han aldrig mer ska förlora en match under sådana omständigheter som i Köpenhamn. Hans svenske tränare, Christer Ekberg, var också snabb att hitta ljuspunkter i mörkret: - Kanske kan det rent utav göra Armand gott det här. Nu slipper han vara jagad och kan i lugn och ro hitta tillbaka till sig själv och komma igen. Han slipper den konstanta pressen. - Och nästa gång ska han vara helt på topp. Visst, han har sparrat ett par veckor, men han hade behövt tre till för att få fram det som saknades i dag, nämligen explosiviteten. En stjärna föll alltså i Köpenhamn. Men alla vet väl vad som händer när en stjärna faller; det man önskar kommer att slå in. Och det är inte svårt att räkna ut vad Armand Krajnc önskade sig i lördags kväll.