Sportkrönikan: Prestationer hamnar i skymundan

Självklart går det; om man är påläst och ser till prestation och inte till vem av dem som har sötast gosedjur. Frågan är aktuell då den svenska Idrottsgalan går av stapeln nästa måndag. Frågan är även aktuell då Trelleborgs motsvarighet, Trelleborgs Samidrott, hade jurymöte på fredagskvällen för att utse årets ledare, årets idrottsprestation för seniorer och årets idrottsprestation för juniorer. Det är på sin plats att förklara hur nominering och omröstning går till. Vem som helst kan nominera en idrottsledare, en förening, ett lag eller en enskild utövare. Därmed blir urvalet brett. När så juryn samlas ska urvalet ske. Enligt tidsschemat är 75 minuter utsatt till att diskutera kandidaterna. Problemet är att jurymedlemmarna inte har sett nomineringslistan före mötet och därför blir beslutet av ad hoc-karaktär - en snabb genomgång av meriter och sedan omröstning. Inget utrymme ges till eftertanke eller jämförelser. För de allra flesta medlemmarna grundas valet på en känsla, en känsla som är lätt att underblåsa genom några väl valda ord. Själv ingår jag i juryn, detta för andra året i rad, och utgör därmed en röst bland tretton. För mig var det självklart att rösta på Chakir Chelbat som 2003 års ledare. Inte för att han varit nära att få priset de senaste åren, utan för att han just under det gångna året visat att han förtjänat priset. I lördagens Allehanda var flertalet av Chakirs insatser nämnda och här vill jag bara nämna att han dessutom utbildat Sveriges samtliga taekwondoledare för att skapa en bättre sportmannaanda och att han i all hast tog på sig att arrangera en stortävling i Anderslöv sedan taekwondoförbundet missat att boka Solnahallen. Juniorernas pris är heller inget att orda om. Annika Andersson har representerat Trelleborg med den äran, både nationellt och internationellt, precis som hennes motkandidat Filip Rudin. När det så gäller seniorernas idrottspris är juryns val uppåt väggarna. All heder åt "Ladies Team" - det är oerhört starkt att ta sig till högsta serien och det är extra roligt att ett damlag når framgång. Men ställ det mot Pingvins dubbla SM-guld och bordtennisklubbens insats hamnar i skuggan. Vad kan rugbyklubben göra mer än vad den mäktade med under 2003? Ser vi till hur prestationerna gick till, vilket borde av största vikt i sådana här sammanhang, åker vägskålen i botten till Pingvins fördel. Visst, Veronica Mattiasson kom tillbaka efter barnafödande och såg till att Trelleborg vann division ett, men elitseriekontraktet säkrades tack vare att Ulricehamn drog sig ur kvalspelet. Pingvin däremot tog sina guld via ett ovisst slutspel. Damlaget tog sig till final genom att besegra Stockholm Exiles, tack vare en dramatisk 0-0-match på bortaplan, och vann sedan guldet genom 12-5 mot seriesegrande Vänersborg. Damernas andra SM-guld genom tiderna. Herrlaget följde upp med en lika strålande kämpainsats mot Exiles. George Doggart fick kröna sin spelarkarriär med att avgöra med en strålande framspelning. Om det funnits mer utrymme att diskutera kandidaterna hade argumenten kunnat föras fram och tillbaka, för och emot. Istället diskuterades om Peter Abelsson (26 år) verkligen skulle vara kandidat till juniorpriset(!), om majoritetsbeslut betyder att mer än hälften av medlemmarna ska vara av samma åsikt och till och med, när omröstningen av ledarpriset var avgjord och juryn stod inför ett avgörande val till seniorpriset, om samtliga jurymedlemmar var berättigade att rösta. Sannerligen var fredagens jurymöte underhållande. Samidrottspriset är vad det är och tyvärr för pristagarna är bristen på respekt för kandidaterna slående. Prestationerna hamnar i skymundan och röstförfarandet balanserar på ett gungfly där juryn lika gärna kunde dragit lott bland de nominerade. Svaret på frågan vem som har sötast gosedjur kan jag inte svara på, men det ska inte vara avgörande för vem som tilldelas pris för bästa idrottsprestation.